Angola

Angola blev självständig först 1975. Inbördeskrig har pågått fram till år 2002. Landet har enorma naturrikedomar. Det finns tre fackliga centralorganisationer, men det är svårt att bedriva facklig verksamhet i dagens Angola.

Historia

Efter fascismens fall i Portugal 1974 vann Angola sin självständighet 1975. Striderna övergick dock till kamp mellan de rivaliserande befrielsearméerna MPLA och Unita. Sovjet och Kuba stödde MPLA, medan Unita stöddes av USA och Sydafrika. MPLA kom att kontrollera huvudstaden Luanda och regeringsmakten medan Unita opererade från baser både i norr och i söder. 2002 enades MPLA och Unita  om ett förslag till en ny konstitution. De båda befrielserörelserna har sedan blivit politiska partier.

Statsskick och politik

Presidenten som har stora maktbefogenheter utses av parlamentet. I parlamentsvalet 2012 fick MPLA 72 % av rösterna, vilket är en minskning med 8 % jämfört med valen 2008, men det innebär ändå att den nu 70-årige José Eduardo dos Santos som varit president i 32 år valdes för ytterligare en femårsperiod.

Angola är invalt i FNs Säkerhetsråd 2015-16.

Ekonomi

Angola har mycket stora naturrikedomar i form av diamanter och olja. Hälften av oljan ligger utanför enklaven Cabindas kust (ett mindre landområde norr om Kongoflodens utflöde). Ett fredsavtal med separatiströrelsen i Cabinda undertecknades 2006, men har inte godkänts av alla grupperingar.

Krigen har totalt demolerat infrastrukturen och landminor utgör fortfarande ett stort problem. En förbättring av försörjningsläget har dock skett  och ekonomin är en av de snabbast växande i världen. 2009 lämnade landet gruppen minst utvecklade länder. Stora satsningar görs på infrastruktur. En investeringsfond (efter modell av den norska oljefonden) bildades hösten 2012. Prisfallet på olja har dock orsakat en uppbromsning i den ekonomiska tillväxten.

Den fackliga situationen

De mycket begränsade fackliga rättigheterna som finns i lagstiftning följs sällan i praktiken och situationen för de mänskliga rättigheterna i landet har försämrats de senaste åren. Fackiga aktioner förekommer dock. Vissa konsultationer med regeringen sker, men inga direkta kollektivavtalsförhandlingar. I februari 2016 krävde facken att regeringen skulle genomför en allmän lönejustering.

Barnarbete är utbrett. 

Fackliga organisationer

União Nacional de Trabalhadores Angolanos (UNTA-CS) (hemsidan på portugisiska) bildades i slutet av 1950-talet. När MPLA kom till makten blev UNTA den enda fackliga centralorganisationen i landet och har varit nära knuten till regeringen.
UNTA har haft sin bas bland statsanställda i huvudstaden Luanda. UNTA är för närvarande delat i två läger där den ena strömningen vill bli politiskt oberoende och den andra fortsätta ett nära samarbete med MPLA. 2015 hade UNTA 215 548 medlemmar och är anslutet till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS och är också medlem i Organization of African Trade Union Unity, OATUU.

1996 bröt sig sju fackförbund ur UNTA och bildade Central Geral de Sindicatos Independentes e Livres de Angola (CGSILA). 2015 hade organisationen 93 000 medlemmar i sju förbund. CGSILA är också anslutet till IFS. Bildandet av det fristående CGSILA utgjorde ett viktigt genombrott i kampen för de demokratiska fri- och rättigheterna i landet. Idag finns det ytterligare en centralorganisation, Central Sindical Angolana (CSA), som tidigare verkat i exil i Zaire. CSA saknar internationell anslutning.