Argentina

Historia

Juan Peróns protektionistiskt exportinriktade politik på 1940- och 1950-talen skapade år av god tillväxt och Argentina tillhörde världens tio rikaste länder. Militärdiktaturen åren 1976-1983 skapade djupa sår som Argentina fortfarande brottas med. Uppemot 30 000 människor beräknas ha mördats samtidigt som ekonomin kollapsade.
Efter ett misslyckat försök att erövra Falklandsöarna från Storbritannien föll juntan och demokratin återetablerades via fria val 1983. 

Statsskick och politik

Argentina är en förbundsrepublik bestående av 22 delstater (provincias), ett federalt distrikt och det nationella territoriet Eldslandet.
Presidentvalet i oktober 2015 vanns av Mauricio Macri från en koalition av center-höger partier som bröt Peronistpartiets och familjen Kirchners 14-åriga maktinnehav. Macri inledde en liberalisering av ekonomin och avskaffade exportskatten på flera jordbruksprodukter samt valutakontrollen vilket fick den argentinska peson att falla i värde. Macri sänkte också subventionerna till gas, el, transporter och avskedade 10 000 statsanställda. Macri slöt också ett avtal med de amerikanska hegdefonder som krävt full återbetalning av Argentinas skuld. Avtalet gjorde det möjligt för landet att åter kunna bli en del av det internationella finansiella systemet.   

Ekonomi

Efter juntatiden genomfördes flera försök att reformera ekonomin men kring millennieskiftet kollapsade ekonomin igen. Från 2003 inleddes en återhämtning av ekonomin tack vare en devalvering av valutan samt höga världsmarknadspriser på jordbruksprodukter och låga internationella räntor. Men de ekonomiska problemen fortsatte och 2014 tvingades Argentina återigen ställa in betalningar på sina internationella lån.
President Mauricio Macris politik att öppna ekonomin har hittills skapat inflation, ökad arbetslöshet och krympande BNP, men reformerna är enligt Macri nödvändiga för att skapa en långsiktig starkare ekonomi.

Den fackliga situationen

Den fackliga strukturen, traditionellt mycket enhetlig, har sina rötter i Juan Perons korporativistiska politik. I utbyte mot politisk lojalitet fick fackföreningsrörelsen vissa privilegier och en relativt stark ställning på arbetsmarknaden.

Alla löntagare (utom militär personal) har rätt att fritt bilda och gå med i fackföreningar. Kollektiva förhandlingar är tillåtna på regional, provins- och företagsnivå. För att ett kollektivavtal ska vara bindande måste det godkännas av Arbetsmarknadsministeriet.

Strejkrätten är lagligt erkänd. Fackföreningar kan dock tvingas till 15 dagars medlingsförsök innan de har rätt att inleda en strejk. Båda parter i en konflikt har rätt att begära förhandling.

Historiskt har endast en fackförening per industrisektor och geografisk region haft rätt att förhandla om kollektivavtal, samla in avgifter och utlysa strejk, något som kritiserats av ILO.

Fackliga organisationer

Den största centralorganisationen, peronistiska Confederación General del Trabajo (CGT) bildades 1930 och representerar majoriteten av landets fackförbund. Den andra stora fackliga centralorganisationen, Central de los Trabajadores Argentinos (CTA), skapades 1991 av förbund som lämnade CGT 1991 då de ansåg att CGT var för regeringstroget.
Både CGT och CTA är anslutna till världsfacket IFS.