Bahrain

Historia

Kungariket Bahrain består av ett 30-tal öar i Persiska viken mellan Saudiarabien och Qatar. Den sunnimuslimska kungafamiljen al-Khalifa har styrt landet ända sedan 1783 då de kom till makten genom att en beduinstam från fastlandet erövra öarna från perserna. Olja började utvinnas redan på 1930-talet vilket har bidragit till stark ekonomisk utveckling.  

Sedan självständigheten från Storbritannien 1971 har landet präglats av konflikter mellan den styrande sunnimuslimska minoriteten och de fattigare och socialt mer utsatta majoriteten av befolkningen som är shiamuslimer.

I samband med den arabiska våren 2011 hölls stora demonstrationer i Bahrain. Den shiamuslimskt dominerade oppositionen, människorättsgrupper och fackföreningar ställde krav på politiska, konstitutionella och ekonomiska reformer. Flera människor dödades i sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna.

Kungafamiljen lyckades till slut kväsa protesterna när trupper från Saudiarabien och andra grannländer inom samarbetsorganisationen GCC kommit till undsättning.

Statsskick och politik

Bahrain är en konstitutionell monarki och författningen ger kungen mycket stor makt över både politiken, militären och domstolsväsendet. Kungen utser både ministrar och ledamöter i tvåkammarparlamtentets överhus, medan ledamöter i underhuset väljs genom allmänna val var fjärde år. Politiska partier tillåts formellt att verka men regeringen har upprepade gånger tagit till hårdföra metoder för att kväsa oppositionen.

Ekonomi

Den ekonomiska utvecklingen grundar sig på utvinning av olja och gas. Till skillnad från flera av grannländerna runt Persiska viken har Bahrian däremot lyckats basera sin ekonomiska utveckling på fler sektorer, så som turism från främst Saudiarabien och andra länder i regionen. På grund av sitt geografiska läge centralt bland de andra arabiska länder har Bahrain också etablerat sig som ett regionalt finansiellt centrum.

Arbetsmarknad

Liksom i grannländerna är den största delen av Bahrains arbetskraft migrantarbetare. Minst 667 000 (över 70 procent) av alla arbetstagare i Bahrain är migrantarbetare från Indien, Nepal, Sri Lanka, Filippinerna och andra länder. En stor del arbetar i byggsektorn och tillverkningsindustrin där lönerna är låga och villkoren ofta mycket dåliga. Bland de mest utsatta är de ca 15 procent av arbetskraften som arbetar som hushållsanställda.

Regeringen sjösatte 2008 ett antal reformer för att modernisera det kritiserade Kafala-systemet ett system som praktiseras över hela regionen och binder migrantarbetare till en "kafeel" (en slags sponsor som ansvarar för arbetstagarens uppehälle i landet). Systemet ger arbetsgivaren närmast oinskränkt makt över sina anställda och pekas ofta ut som en av orsakerna till de slavliknande arbetsvillkor många migranter tvingas arbeta under.

Trots att regeringen reformerat systemet är exploateringen och övergrepp mot migrantarbetare fortfarande utbredd vilket bland annat en rapport från Human Rights Watch visade 2012. Långa arbetsdagar, fysisk och psykisk misshandel, låga löner samt att arbetsgivare håller inne med lönen utan konsekvenser är några av de vanligaste missförhållandena enligt rapporten.

Den fackliga situationen

Till skillnad från i många andra länder i regionen är fackföreningsrörelsen förhållandevis stark och GFBTU (General Federation of Bahrain Trade Union) är en av få fackliga organisationer i regionen som är med i världsfacket ITUC och är en av de mest aktiva. Facket hade 2011 runt 25 000 medlemmar.

Den oberoende fackliga centralorganisationen GFBTU (General Federation of Bahrain Trade Union) är en viktig del av demokratirörelsen och utlyste en generalstrejk i protest mot attackerna på demonstranterna. Regimen startade då en utbredd förföljelsekampanj mot GFBTU. Tusentals medlemmar avskedades från sina jobb och flera av GFBTU:s företrädare fängslades och utsattes för tortyr. En av de som fortfarande sitter fängslade är lärarfackets ordförande Mahdi Avu Deeb, som utsetts till samvetsfånge av människorättsorganisationen Amnesty International. Två år efter protesterna hade minst 657 arbetstagare som avskedades fortfarande inte återfått sina jobb, enligt GFTUB. Många av de som fått tillbaka sina jobb har dessutom återanställts med lägre befattningar och sämre villkor än tidigare.

Lagen förbjuder inte migrantarbetare från att vara medlemmar i facket, men att organisera sig fackligt är mycket svårt på grund av de osäkra anställningsförhållandena. Ett antal protester och strejker mot uteblivna löner har de senaste åren organiserats av migrantarbetare inom bland annat byggsektorn. Oftast har det slutat med att en del av de strejkande arbetstagarna blivit avskedade och hemskickade.

GFBTU har samarbetat med fackförbund i Sri Lanka, Nepal, Kuwait och Jordanien för att hjälpas åt att organisera de arbetstagare som arbetar tillfälligt i regionen och arbeta för deras rättigheter.

I samband med protesterna och GFBTU:s generalstrejk 2011 splittrades facket då en fraktion som kallar sig ”BLUFF” (Bahrain Labour Union Free Federation) ansåg att GFBTU brydde sig för mycket om de politiska angelägenheterna i landet. BLUFF:s ledarskap består av ett antal regeringsvänliga parlamentsledamöter och har anklagat GFBTU för landsförräderi. Enligt världsfacket ITUC finns misstankar om att BLUFF:s syfte är att splittra fackföreningsrörelsen i landet.

Uppdaterad juli 2014, Ville Henrik-Klemens

För mer information, kontakta:
info@lotcobistand.org