Bulgarien

Bulgarien har snabbt omdanats och demokratiserats efter Sovjetunionens fall. Men kraven på långtgående privatiseringar har mött ett visst motstånd. Det finns två fackliga rörelser, en reformerad fortsättning på den gamla fackliga strukturen och en nybildad rörelse.

Historia

Under sovjettiden styrdes Bulgarien av ett kommunistparti som oavbrutet behöll sin lojalitet med Sovjetunionen. När Gorbatjov inledde sin perestrojka svarade den bulgariske ledaren Todor Zjivkov med en inhemsk variant av ökad öppenhet. Zjivkovs ambitioner var dock begränsade och när Sovjetunionen började falla samman blev han avsatt i en palatskupp och ersatt av politiska krafter som på allvar önskade införa flerpartisystem. Under denna period växte den demokratiska oppositionen i Bulgarien, en viktig kraft var den nybildade oberoende fackföreningsrörelsen Podkrepa.

Statsskick och politik

Efter parlamentarismens seger har Bulgariens politiska scen präglats av starka motsättningar mellan ett höger- och ett vänsterblock. Den centrala frågan för högerblocket har varit att privatisera näringslivet och snabbt åstadkomma en övergång till marknadsekonomi. Vänsterblocket, som främst består av Socialistiska partiet, har periodvis försökt att bromsa privatiseringarna, men samtidigt tvingats till reträtter efter krav från Internationella Valutafonden (IMF).

Efter det senaste parlamentsvalet 2014 blev center-höger grupperingen GERB (Medborgare för en europeisk utveckling i Bulgarien) största partiet. För att få en majoritet i parlamentet är samtidigt GERB tvunget att samarbeta med andra partier. GERP grundades 2009 av Bulgariens nuvarande premiärminister Boyko Borisiv. Även landets president, Rosen Plevneliev, är uppbackad av GERB.

I Bulgarien finns också det högerextrema partiet Ataka. Partiet har tre mandat i Europaparlamentet och riktar sin politiska udd mot romska, judiska och turkiska minoritetsgrupper i landet.

Ekonomi

Omställningen till marknadsekonomi har varit besvärlig och efter en lång period av ekonomisk nedgång tilltog tillväxten först under slutet av 1990-talet. Korruptionen är stor och den svarta ekonomin beräknas motsvara 40 procent av landets BNP. Som en följd av de statliga strukturanpassningsprogrammen har omfattande utförsäljningar, nedläggningar och nedskärningar inom den statliga industrin skett. Staten tvingas att följa IMF:s dekret att inte hålla olönsamma företag under armarna. 

Under senare år år investeringarna i landet ökat från en låg nivå. Viktiga branscher är bland annat gruv- och metallindustrin, jordbruket och turismen.

Den fackliga situationen

Fackföreningsrörelsen i Bulgarien har rötter tillbaka till slutet av 1800-talet, då lokala fackföreningar bildades inom industrin. Den första fackliga landsorganisationen i landet

grundades år 1904 och 40 år senare var fackföreningsrörelsen en aktiv part av den socialistiska omdaningen som förde det bulgariska kommunistpartiet till makten. Därefter blev fackföreningsrörelsen en nära lierad med det styrande kommunistpartiet och förvandlades till en serviceinrättning. Efter Sovjetunionens kollaps bildades CITUB (Confederation of Independent Trade Unions of Bulgaria) som en reformerad fortsättning på den tidigare kommunistiska fackföreningsrörelsen. Ganska snart kom CITUB att lämna den kommunistiska internationalen WFTU för att ansluta sig FFI, en föregångare till den nuvarande Internationella fackliga samorganisationen (IFS). Inledningsvis fanns de gamla banden kvar mellan CITUB och det reformerade kommunistpartiet, Bulgariens Socialistiska parti. Successivt har distansen mellan CITUB och socialisterna tilltagit. (CITUB.s bulgariska förkortning är KNSB.)                                 

1989 grundades en alternativ fackföreningsrörelse, Podkrepa, med det polska Solidaritet som förebild. Podkrepa är politiskt närstående det marknadsliberala partiet Demokratiska krafters union. Podkrepa definierar sig stundtals som en kristen fackförening och fackföreningsflaggan är blå.

CITUB är dock fortfarande den största fackliga centralorganisationen i landet, men medlemsraset har varit drastiskt. I mitten av 1990-talet hade organisationen 1,6 miljoner medlemmar, 2005 hade antalet minskat till en halv miljon för att 2012 vara nere i drygt 200 000. Förbundsstrukturen är dock oförändrad med 46 förbund för både för arbetare och tjänstemän, däribland ett stort lärarförbundet. Den viktigaste orsaken till medlemsminskningen har varit oförmågan att behålla lokala organisationer efter att statliga företag har privatiserats.

CITUB:s huvudkrav är offentliga initiativ för att minska arbetslösheten. I en protestskrivelse till regeringen har CITUB krävt en offensiv investeringspolitik för att skapa fler jobb.

Företrädare för Prodkrepa uppger att organisationen har 150 000 medlemmar uppdelade på 30 medlemsförbund. En stor del av medlemmarna utgörs av tjänstemannagrupper och akademiker. Därutöver finns fem organisationer som är associerade till Prodkrepa, däribland ett förbund för barns rättigheter, en studentorganisation, en kvinnoorganisation och en organisation för rock- och popmusiker.

CITUB har konsekvent varit motståndare till de omfattande privatiseringsprogrammen medan Prodkrepa har förordat marknadslösningar. Sedan ungefär ett årtionde tillbaka har dock de två fackliga centralorganisationerna börjat att närma sig varandra. En fråga som samlat de två fackföreningsrörelserna är protesterna mot de höjda el- och uppvärmningspriserna. Detta i kombination med hög arbetslöshet, tilltagande fattigdom och stor eftersläpning med utbetalning av lönerna har skapat en vidgad klyfta mellan de fackliga rörelserna å ena sidan och företrädare för stat och arbetsgivare å den andra. Den inre sociala dialogen är allvarligt skadad.

De fackliga rättigheterna i Bulgarien är fortfarande begränsade. Kollektiva förhandlingar tillåts inom den privata sektorn, men i lagen för statstjänstemän finns inget skydd för förhandlingsrätten. Även inom andra områden förekommer fackliga kränkningar. Vid flera tillfällen har landets statliga radio avskedat obekväma journalister.

Både CITUB och Podkrepa tillhör Internationella fackliga samorganisationen (IFS) och Europafacket (EFS).

Mats Wingborg, uppdaterat 2016