Burkina Faso

Burkina Faso är ett av jordens fattigaste. Analfabetismen i Burkina Faso bedöms vara den högsta i världen. Det finns en lång facklig tradition i landet, men den fackliga rörelsen är splittrad.

Historia

Den kustlösa franska kolonin Övre Volta blev självständigt 1960. Maktskiften har oftast skett genom uppror och kupper, men i december 2015 fick landet en demokratiskt vald president och parlament. Burkina Faso har utvecklat en intressant filmindustri. Vartannat år genomförs Afrikas största filmfestival i Ouagadougou.

Statsskick och politik

1983-87 var Thomas Sankara, ”Afrikas Che Guevara” president då landet fick namnet Burkina Faso ”de omutliga männens land”. Blaise Campaoré som tog makten i en statskupp 1987 styrde landet fram till oktober 2014. Han blev själv avsatt i ett folkligt uppror. Efter ett oroligt år kunde val hållas i november 2015. Den tidigare premiärministerns Roch Marc Christian Kaboré segrade klart i presidentvalet. I parlamentsvalen segrade Folkets framtidsrörelse (MMP) som bildats 2014. 

Ekonomi

Jordbruket dominerar ekonomin, men export av guld inbringar nu mer exportinkomster än bomull. De magra jordarna och återkommande torka medför att man tvingas importera livsmedel. Ekonomin präglas av ett stort handelsunderskott och exportinkomsterna täcker bara en tredjedel av importen. Landet är starkt beroende av utländskt bistånd.

Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS har konstaterat i en rapport om ”The Washington consensus” att bomullsindustrin är ett exempel på hur framgångsrika exportsatsningar inte löser ekonomiska problem för landets befolkning. Många invånare har sökt sig till grannländerna, främst Ghana och Elfenbenskusten, för att klara försörjningen. 2014 bildade Mauretanien, Mali, Niger och Tchad bildar Burkina Faso en ekonomisk samarbetsorganisation som får namnet G5 Sahel.

Den fackliga situationen

I Burkina Faso finns av tradition långtgående fackliga rättigheter och trots splittringen och den lilla andelen anställda spelar fackföreningsrörelsen en betydelsefull roll, men IFS konstaterar ändå att landets lagar inte stämmer överens med de åtagande man gjort när det gäller bl.a. strejkrätt och barnarbete. Strejker förekommer dock; 2016 strejkade bl.a. sjukhusanställda. 2016 fick också många visstidsanställda fast anställning tack vare samarbete med internationella industrifacket Industriall.

En generalstrejk 2014 bidrog starkt till att president Campaoré kunde avsättas. De politiska partierna uppfattar ofta facken som potentiella rivaler.

Fackliga organisationer

Det finns 6 centralorganisationer, varav fyra är anslutna till IFS.
Confédération Nationale des Travailleurs Burkinabé (CNTB), 10 500 medl.
Confédération Syndicale Burkinabé (CSB) med 19 383 medl.
Organisation Nationale des Syndicats Libres (ONSL), 42 500 medl.
Union Syndicale des Travailleurs du Burkina (USTB), 8 700 medl.

Inom ramen för LO:s och TCO:s panafrikanska program finns en facklig samarbetskommitté mellan de fem största centralorganisationerna. Många gemensamma fackliga aktiviteter har genomförts; bl.a. ett framgångsrikt arbete för att organisera den informella sektorn. 

Internationella Transportfederationen har sin koordinator för Västafrika i Ouagadougou.