Elfenbenskusten

Den franska kolonin Elfenbenskusten vann självständighet 1960 och styrdes sedan som enpartistat i över 30 år av president Houphouët-Boigny. Landet har ett välutvecklat jordbruk, men efter inbördeskriget i början av 2000-talet var ekonomin i kris och det rådde politiskt kaos. Nu utvecklas ekonomin snabbt. Fackföreningsrörelsen är splittrad och följer delvis partilinjer.

Historia

Félix Houphouët-Boigny grundade det första afrikanska partiet på 1940-talet och valdes till president när landet blev självständigt 1960. Han styrde landet i över tre decennier i ett auktoritärt system.

År 2002 startade en grupp militärer en revolt som sedan spred sig. Hela 00-talet präglades av strider mellan armén och rebellerna med tusentals döda och massflykt som resultat. Motsättningarna mellan de muslimska folken i norr och de kristna i söder har utnyttjats av ledarna och därmed förstärkts.

Statsskick och politik

Presidentval kunde hållas 2010 efter starka internationella påtryckningar. Alassane Outtara besegrade den sittande president Gbagbo som vägrade acceptera resultatet och svåra oroligheter utbröt och läget var instabilt i flera år. I oktober 2015 omvaldes Outtara i val som bojkottades av delar av oppositionen. I parlamentsvalen i december 2016 fick en allians av fem högerliberala partier som stödde presidenten 167 av 255 mandat.

Ekonomi

Elfenbenskusten är ett utpräglat jordbruksland och är världens största exportör av kakao, stor exportör av kaffe och palmolja. Under 1960- och 70-talet utvecklades ekonomin positivt. Tillväxten var dock mycket ojämnt fördelad med stora regionala skillnader och väldiga klassklyftor. Efter ett decennium fyllt av politisk oro har ekonomin återhämtat sig oväntat snabbt med en tillväxt på ca 10% per år 2015-2016.

Den fackliga situationen

Elfenbenskusten utpekas av UNICEF som ett av de länder som importerar barn som arbetskraft, trots att landet ratificerat de två ILO-konventionerna om barnarbete.  Inom kakaoindustrin är barnarbete särskilt utbrett. Regeringen och facken stöder nu ett initiativ att satsa på skolan i byar som domineras av kakaobönder.

Diskriminering av fackligt anslutna är förbjuden, men kränkningar är vanligt förekommande. Strejker är också vanliga. 2014 lyckades hamnarbetarna i Abidjan genom blockad få utländska redare att betala ut löner till anställda som jobbat under slavliknande förhållanden på Liberiaflaggade fartyg. 2016 genomförde oljearbetare inom det statliga oljebolaget Petroci en framgångsrik strejk mot olagliga uppsägningar.

Afrikanska Journalistfederationen har krävt att förföljelser mot journalister som tidigare stödde president Gbagbo måste upphöra.

Fackliga organisationer

Fyra centralorganisationer är anslutna till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS

Union Générale des Travailleurs de la Côte d'Ivoire (UGTCI) med 208 129 medlemmar var länge den enda tillåtna centralorganisationen och stod regeringen nära. I samband med att fler partier bildades splittrades också fackföreningsrörelsen. De konkurrerande centralorganisationerna har ofta ett nära samarbete med den politiska oppositionen.

Confederation des Syndicats libres de Côte d’Ivoire, DIGNITE med 120 000 medlemmar bildades 1990 i protest mot UGTCI:s då nära koppling till regimen.

En tredje fackliga centralorganisationen är FESA CI, med 95 000 medlemmar.

2016 anslöts också Centrale Syndicale Humanisme med 600 000 medlemmar till IFS.

Uppdaterad december 2016
Kjell Kampe

För mer information, kontakta:                                                                                                   Union to Union