Georgien

Georgien var självständigt 1918-1921, men blev som en effekt av ryska revolutionen inkorporerat i Sovjetunionen. Ny självständighet fick Georgien 1991 efter Sovjetunionens sammanbrott. Huvuddelen av befolkningen består av georgier, men det finns också flera minoritetsgrupper. Sedan självständigheten har landet genomfört omfattande marknadsreformer och en viss decentralisering av beslutsfattandet. Efter stora folkliga protester störtades landets president Eduard Shevardnadze i november 2003.

Historia

Georgien blev en självständig stat 1991 efter Sovjetunionens sammanbrott. Under 2008 bröt ett krig ut mellan Georgien och de två ryskstödda utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien. Kriget pågick i åtta dagar och georgiska styrkor gick till hård attack mot Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Abchazien och Sydossetien är inte erkända som obereonde stater av omvärlden.

Statsskick och politik

Georgien är en republik där parlamentet har den lagstiftande makten. Två politiska koalitioner dominerar den politiska scenen. "Georgiska drömmen" har styrt landet sedan 2012 och vann igen parlemanetsvalet 2016. Opposotionen domineras av det tidgare styrande partier "Enade nationella rörelsen". Den nuvarande premiärministern heter Irakli Gharibasjvili och presidenten Giorgi Margvelasjvili. Nytt presidentval hålls i oktober 2018.

Ekonomi

Turismen till Svarthavsområdet är en viktig inkomstkälla för landet. Georgien har också en stor produktion av citrusfrukter, vindruvor samt en omfattande gruvdrigt, bland annat bryter man mangan och koppar. Hälften av landets elektricitet kommer från vattankraften, de största kraftverket är Inguridammen.

Den fackliga situationen

I lagstiftningen från 1997 garanteras rätten att bilda oberoende fackföreningar, vilken även inkluderar personer anställda av regeringen. Även rätten att bedriva kollektiva förhandlingar är garanterad i lagstiftningen. Trots den ambitiösa arbetsmarknadslagstiftningen förekommer ofta att arbetsgivare och staten lägger sig i och försöker att styra det interna fackliga arbetet.

Den arbetsmarknadslag som antogs 2006 innebar samtidigt att de fackliga organisationernas position försvagades. En konsekvens har blivit att arbetsmiljöinspektionerna tagits bort och att de fackliga organisationerna befinner sig under stark press. Det är välkänt att arbetsmarknadslagen antogs efter ett omfattande lobbyarbete från ett antal stora arbetsgivare. I kölvattnet av den nya arbetsmarknadslagen har många fackliga organisationer tappat medlemmar.

Trots att de fackliga rättigheterna har försvagats är den fackliga organisationsgraden hög jömfört om andra länder i regionen. Omkring 45 procent av alla anställda i landet är medlem i en facklig organisation. Den fackliga rörelsen har rötter i den gamla sovjetiska fackföreningsrörelsen, men har reformerats i grunden. De fackliga organisationerna utgör i dag en viktig demokratisk kraft i landet. 

Fackliga organisationer

Landets ledande fackliga organisation är Georgian Trade Union Confederation (GTUC). Nästan hälften av de anställda i landet är fackligt organiserad. GTUC redovisar för närvarande att organisationen har omkring 200 000 medlemmar.

GTUC erbjuder medlemmarna facklig utbildning, bland annat om fackliga rättigheter och landets arbetsmarknadslagar. GTUC har vidare ett omfattande globalt kontaktnät och är anslutet till Internationella Fackliga Samorganisationen.

När GTUC deklarerade att organisationen blivit demokratisk och självständig ansåg den georgiska staten att den kunde ta tillbaka de lokaler där den fackliga rörelsen hade sitt huvudkontor. GTUC fick först lämna lokalen, men har efter en lång juridisk process fått tillbaka sitt gamla kontor.

Under de senaste åren har företrädare för GTUC utsatts för trakasserier och förföljelser. Både GTUC och dess medlemsförbund redovisar att anställda återkommande blivit hotade av arbetsgivare.  Det uttalade syftet med de bryska metoderna har varit att stoppa facklig verksamhet. I synnerhet Lärarförbundet och Hamnarbetareförbundet rapporterar om grova repressalier mot förtroendevalda.

Det är vanligt med fackliga protester. Under sommaren 2015 strejkade busschaufförerna i staden Kutaisi. Samtidigt ökade spänningarna mellan järnvägsarbetareförbundet och landets järnvägsföretag.

Mats Wingborg, uppdaterat 2016