Guyana

Guyana är en svag statsbildning präglad av starka motsättningar mellan landets två största etniska grupper, de indiskättade och de som har afrikanskt påbrå. Landets stora naturtillgångar utnyttjas dåligt på grund av undermålig infrastruktur. Samtidigt gör grannländerna anspråk på stora delar av Guyanas territorium.

Kontrollen över området som är dagens Guyana växlade mellan holländare, britter och fransmän fram till 1814, då Storbritannien fick det slutliga herraväldet. Efter 150 års kolonialt styre under namnet Brittiska Guyana blev landet självständigt 1966.

Både Venezuela och Surinam gör dock anspråk på stora områden av landet vilket skapat spända relationer med de grannländerna. I de omstridda områdena finns olja och förmodligen kol. Venezuela gör anspråk på två tredjedelar av Guyana och under 1980-talet tvingades FN medla mellan de båda länderna.

Guyana präglas av rasmotsättningar mellan de svarta slavättlingarna och den indiska befolkningen. När slaveriet upphävdes 1834 var det många slavar som lämnade plantagerna och blev småbönder. Plantageägarna ersatte de forna svarta slavarna med framför allt indier.

Idag är drygt hälften av befolkningen indiskättade, en tredjedel är afro-guyanare, en tiondel mestiser och drygt fem procent indianer. Den resterande delen är ättlingar till invandrade européer och kineser. De två dominerande partierna är uppbyggda kring etnisk tillhörighet: ”indiska” PPP (People´s Progressive Party) och det ”svarta” PNC (People´s National Congress).

1970 utropades Guyana till ”kooperativ republik”. En rad inhemska och utländska företag, inklusive den viktiga bauxitindustrin, nationaliserades. 1976 beslöt regeringen att lägga grunden till en marxist-leninistisk stat, och nära band knöts till Sovjetunionen och Östeuropa. Men då efterfrågan på socker och bauxit minskade drabbades Guyana av en svår ekonomisk kris och det socialistiska experimentet avbröts. En radikal omläggning av politiken genomfördes i marknadsekonomisk riktning, med privatiseringar och nedskärningar i statens budget.

Guyana är ett av de fattigaste länderna på kontinenten, trots sina stora naturtillgångar. Närmare hälften av befolkningen beräknas leva i fattigdom. Både utbildnings- och hälsosektorn är starkt eftersatta. Sockret ger fortfarande de största exportinkomsterna, följt av guld och bauxit. Landet är världens näst största producent av bauxit.

Ekonomin lider av brist på el, utbildad arbetskraft och den dåligt utbyggda infrastrukturen. Asfalterade vägar finns nästan bara i kustområdet medan inlandet till största delen är väglöst.

Författningen slår fast rätten att bilda fackföreningar. Arbetsgivarna måste acceptera den fackförening en majoritet av arbetarna ansluter sig till. Cirka en tredjedel av arbetarna är med i facket. Majoriteten av dessa återfinns inom den offentliga sektorn och de statliga företagen. Offentligt anställda inom så kallade nyckelsektorer har rätt att strejka om de ansökt hos arbetsministeriet och om en grupp arbetare kvarstår i tjänst för att sköta de mest akuta ärendena. Anställda i såväl offentlig som privat sektor får förhandla om kollektivavtal.

Guyana Trade Union Congress (GTUC) är ansluten till ITUC men har under flera år kritiserats för odemokratiska stadgar och arbetsformer. Under 1989 blev det en öppen kris och flera förbund lämnade GTUC och bildade Federation of Independent Trade Unions of Guyana (FITUG).

Uppdaterat januari 2016
Johan Schmidt

För mer information kontakta regionansvarig:
info@lotcobistand.org