Indien

Indien är världens näst folkrikaste land och det sjunde största till ytan. Indien brukar kallas för världens största demokrati. Landet är mångkulturellt och i de 29 delstaterna och de sju unionsterritorierna råder en hög grad av självstyre. Fyra religioner har uppstått i Indien – hinduismen, buddismen, jainismen och sikhismen, men i landet finns också muslimer, kristna, judar med flera. Indien präglas av gigantiska klassklyftor och stora ekonomiska orättvisor. Fackföreningsrörelsen är framför allt stark i den södra delen av landet och inom vissa sektorer av arbetsmarknaden. Ett problem är att de fackliga organisationerna är splittrade och kopplade till olika politiska partier.

Historia

En lång period efter självständigheten 1947 var Kongresspartiet styrande i Indien. Kongresspartiet kunde länge leva på sin status genom medlemmar som Mahatma Gandhi. Men under 1990-talet bröts Kongresspartiets dominans till förmån för det hindunationalistiska partiet BJP (Bharatija Janata Party). Vid valet 2004 återtog kongresspartiet makten. Det innebar en stor seger för partiets italienskfödda ledare Sonia Gandhi. Efter 10 år vid makten blev parlamentsvalet i maj 2014 åter en seger för det hindunationalistiska partiet BJP. Till ny premiärminister utsågs Narenda Modi. Kritiker uppfattar Modi som en extremism med ansvar för våldet mot muslimer i delstaten Gujarat 2002. 

Före Indiens självständighet år 1947 deltog Indiens fackliga rörelser aktivt i kampen mot engelsmännen. Detta har kommit att prägla de fackliga organisationerna, som vuxit fram parallellt med de politiska partierna. Vid sidan av jordbruket är kläd- och textilproduktion den viktigaste branschen i landet. Den står för 14 procent av den industriella produktionen, för 16 procent av landets export och fyra procent av landets BNP. Totalt sett sysselsätter kläd- och textilproduktionen 35 miljoner människor. Flera svenska företag använder sig av leverantörer i Indien, däribland H&M, Lindex och Indiska. Flera studier visar dock att den fackliga organisationsgraden är låg vid dessa leverantörsfabriker.

Statsskick och politik

Vid parlamentsvalet i maj 2014 gick det hindunationalistiska partiet BJP starkt framåt och fick egen majoritet i parlamentet, med 282 platser av 543 i underhuset Lok Sabha. Valdeltagandet var 66,4 procent, det högsta i Indiens historia. Utgången av valet har chockat Kongresspartiet som tidigare styrde landet. Även många av Indiens över 100 miljoner muslimer är oroade. Flera företrädare för BJP är uttalat antimuslimska och vill förvandla Indien till en hinduisk stat. En av BJP:s stödgrupper är organisationen RRS (Nationella frivilligorganisationen). Inom RRS är de hindunationalistiska tongångarna ännu mer hårdföra. 

Ekonomi

Ekonomi och arbetsmarknaden i Indien är extremt differentierad. Många människor arbetar i ålderdomligt jordbruk, ofta saknas moderna redskap. Men i Indien finns också moderna dataföretag, en stor kärnkraftsindustri och produktion av avancerade vapen och egna rymdfarkoster. Av den totala arbetskraften, cirka 500 miljoner människor, är mellan fem och tio procent fackligt organiserade. 70 procent bor på landsbygden och arbetar som jordbrukare, av dessa är få fackligt anslutna.

Den fackliga situationen

De fackliga centralorganisationerna är splittrade efter två huvudlinjer:

– För det första religiös hemvist: Hinduer och muslimer tillhör ofta olika fackföreningar, även om de verkar på samma arbetsplats.

– För det andra partipolitisk dominans/styrning: Kända exempel är Kongresspartiets styrning av centralorganisationen INTUC, BJP:s (konservativa hinduer) kontroll av den fackliga centralorganisationen BMS samt de två kommunistpartiernas dominans av AITUC respektive CITU.

De största fackliga centralorganisationerna är i ordningsföljd:

– BMS (Bhartiya Majdor Sangh), redovisar att man har 8,3 miljoner medlemmar.

– INTUC (Indian National Trade Union Congress), redovisar 6,8 miljoner medlemmar.

– HMS (Hind Majdoor Sabha), redovisar 5,7 miljoner medlemmar.

– CITU (Centre of Indian Trade Unions), redovisar 3 miljoner medlemmar. – AITUC (All India Trade Union Congress), redovisar 0,9 miljoner medlemmar.

Detta är antalet medlemmar som organisationerna själva uppger, uppgifterna är dock osäkra och varierar i olika redovisningar. Samhörigheten med den egna religionen och folkgruppen är avgörande vid val av facklig organisation för det stora flertalet av de indier som är fackligt organiserade. De för oss i västerlandet viktiga klassfrågorna talas det visserligen mycket om, men i praktiken är de att betrakta som andrahandsfrågor för den vanlige indiska fackföreningsmedlemmen. Därtill kommer kasttillhörighet, som en viktig, men officiellt förnekad, faktor vid val av fackliga ledare. De ofta ganska avsevärda medlemsintäkterna stannar praktiskt taget alltid på lokal förbundsnivå. Delstatsfederationer, för att inte tala om nationella federationer eller centralorganisationer, får dela på småsmulor från den gemensamma kakan. Resultatet blir att långsiktiga fackliga nationella kraftansträngningar blir i det närmaste omöjliga utan finansiellt stöd utifrån av något slag, trots att både de ekonomiska och mänskliga resurserna totalt sett kanske finns inom organisationen. Detta gör i sin tur de nationella organisationerna känsliga för stöd från olika utomstående intressen.

Partipolitiseringen av fackföreningsrörelsen har lett till en extrem lokal splittring. På en och samma arbetsplats finns ofta många konkurrerande fackföreningar. Industrier med uppåt 20 fackföreningar är inte ovanligt. Det högsta antal som hittills observerats är ett indiskt livsmedelsföretag med 64 registrerade fackföreningar! Den fackliga splittringen har allvarligt motverkat de anställdas intressen. Ansvaret måste läggas på de partipolitiska eliterna. Varje parti anser sig i dag ha behov av en egen facklig gren. Bildandet av nya partier följs som regel av nya fackföreningar och partisplittringar följs av fackliga splittringar. Men det finns också några fackförbund som inte tillhör någon av Indiens stora centralorganisationer eller som bara tillhör en centralorganisation på delstatsnivå. Ett exempel på ett oberoende, men landsomfattande förbund är lärarfacket AIPFT. En speciell facklig rörelse är Self-Employed Womens Association (SEWA) som enbart organiserar kvinnor inom den informella sektorn. Organisationen har successivt vuxit i styrka och har idag över 1,9 miljoner medlemmar, varav hälften finns i delstaten Gujarat, där också organisationens huvudkontor är beläget. SEWA räknas idag till en av de nationella fackliga rörelserna och är medlem av Internationella fackliga samorganisationen (IFS). En nybildad facklig sammanslutning är New Trade Union Initiative (NTUI). Ett uttalat mål för NTUI är att kunna ena arbetare oavsett partipolitisk tillhörighet, därför har man också tydligt markerat sin politiska obundenhet. Ännu så länge har dock NTUI få medlemmar.

För mer utförlig information om Indien se skriften "Indien - Fackliga strategier i ett land som växer", utgiven av LO-TCO Biståndsnämnd 2008.

Fackliga organisationer

Bhartiya Majdor Sangh (BMS), Indian National Trade Union Congress (INTUC), Centre of Indian Trade Unions (CITU), Hind Majdoor Sabha (HMS), All India Trade Union Congress (AITUC), Self-Employed Womens Association (SEWA), New Trade Union Initiative (NTUI ) med flera organisationer. INTUC, HMS och SEWA tillhör Internationella fackliga samorganisationen (IFS).

Fackliga hemsidor:

www.intuc.net

members.rediff.com/hms

www.cpiml.org/pgs/frontorg/aicctu/aicctu.htm

www.sewa.org

Mats Wingborg, uppdaterat 2017