Indonesien

Statsskick och politik

Sedan general Suharto avsattes 1998 är Indonesien en demokrati där en långtgående organisationsfrihet och yttranderätt garanteras i lagen. Landet har på kort tid även genomgått en långtgående decentralisering. Många viktiga beslut fattas i dag på provinsnivå.

Flera separatistiska konflikter pågår i Indonesien, bland annat i Moluckurerna, Papua, Timor, Centrala Kalimantan och Centrala Sulawesi. Konflikterna har lett till etnisk rensning och skapat en ökad segregation mellan olika etniska och religiösa grupper. En halv miljon människor i Indonesien lever på flykt i sitt eget land.

I presidentvalet i juli 2014 vann Jakartas borgmästare Joko Widodo – eller "Jokowi" som han också kallas. Joko Widodo ses av många som en förnyare och är den förste presidenten utan rötter i vare sig militären eller i någon av de familjer som länge dominerat politiken i Indonesien. Joko Widodo har visat stort engagemang för att förbättra villkoren inom sjukvården och utbildningssystemet. Däremot är det ännu oklart om den nyvalde presidenten kommer agera mot den omfattande repression som riktar sig mot de fackliga organisationerna.

Ekonomi

Trots ekonomiska problem i kölvattnet av Asien-krisen 1997 och den globala finanskrisen 2009 sker nu en snabb ekonomisk utveckling. I delar av landet sker en snabb industrialisering och stora satsningar på infrastruktur. Snabbast är utvecklingen på ön Java och i synnerhet runt huvudstaden Jakarta. Ett annat område med snabb ekonomisk tillväxt är ön Batam nära Singapore. Hela ön ingår i en ekonomisk frizon med låga företagsskatter och generösa tullvillkor. Batam har i dag blivit ett globalt centrum för elektronikindustri, varv, oljeindustri mm.

I andra delar av Indonesien är arbetslösheten hög. En faktor som hämmar utvecklingen är den omfattande korruptionen. Med mutor går det mesta att köpa – från högre skolbetyg till utslag i domstolarna. Landets utlandsskuld är hög, men det har funnits ett starkt motstånd mot IMF:s krav på inre omstruktureringar. Detta har lett fram till att landet lämnat IMF, även om samarbetet med valutafonden ska fortsätta.

Den fackliga situationen

På arbetsmarknadsdepartementet i Indonesien finns för närvarande drygt 70 registrerade fackföreningsrörelsen. Bara en mindre del av dessa är centralorganisationer. De flesta är förbund, varav många tillhör en registrerad konfederation. En relativt stor grupp av fackliga organisationer existerar dessutom bara på pappret. Några har rasat samman, andra har aldrig varit mer än ett centralt kontor. Bland de fackliga konfederationerna finns sålunda enbart en handfull som det finns anledning att ta på allvar. Den äldsta organisationen är KSPSI, det vill säga en direkt fortsättning på den tidigare statskontrollerade fackföreningsrörelsen. Det inre sönderfallet av KSPSI har emellertid fortsatt och organisationen har splittrats flera gånger. KSPSI anger att organisationen för närvarande har omkring en halv miljoner medlemmar. 

En facklig struktur som både består av gamla reformerade förbund och ett antal nybildade är KSPI. KSPI bildades 2003 och redovisar för närvarande att man omkring 3 miljoner medlemmar.

Svensk fackföreningsrörelse har för närvarande kontakt med flera fackförbund i Indonesien, varav de flesta är anslutna till KSPI. Stora medlemmar inom KSPI är bland annat det indonesiska lärarförbundet PGRI och metallförbund SPMI som har lokala avdelningar vid svenska företag som exempelvis SKF.

En facklig rörelse som vuxit fram helt vid sidan av den tidigare statligt kontrollerade rörelsen är KSBSI. KSBSI grundades 1992 och dess ledare blev fängslade och förföljda under diktaturen. I dag organiserar KSBSI fackliga organisationer i de flesta av Indonesiens provinser och är den tredje största konfederationen.

Under senare tid har samarbetet mellan de olika fackliga grenarna något förbättrats. När regeringen 2010 presenterade ett nytt förslag till socialförsäkringslag formulerade de stora fackliga rörelserna en gemensam kritik.

På nationell nivå finns ett antal olika trepartsorgan - bland annat för lönefrågor och konflikter på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsdepartementet har valt ut tre fackliga organisationer som ska vara representerade i organen - KSPSI, KSPI och SBSI. En annan betydelsefull grupp är det fackligt konsultativa rådet kopplat till parlamentet. Även i detta är numera bara tre konfederationer aktiva - KSPSI, KSPI och SBSI. Kollektiva avtal förekommer i princip endast på företagsnivå. Men i de flesta företag finns inga avtal alls.

Den största fackliga strejken i världen 2013 ägde rum i Indonesien. Under månadsskiftet oktober-november strejkade över 1,5 miljoner arbetare. De krävde en 50-procentig höjning av minimilönerna, en hälsoförsäkring som omfattar alla anställda, lagar som förhindrar ökningen av osäkra jobb i samband med outsourcing och ett starkare skydd av hushållsarbetare.

I staden Bekasi på västra Java angreps de strejkande arbetarna av kriminella gäng. Enligt de fackliga organisationerna var gängen betalda av antifackliga arbetsgivare. 17 arbetare blev knivskurna och skadades allvarligt.

I november 2015 demonstrerade flera fackliga organisationer i Jakarta i protest mot regeringens förslag till nya minimilöner. De fackliga organisationerna krävde en större höjning av minimilönerna. De fackliga protesterna möttes med våld från polisen och 26 fackliga aktivister greps, däribland generalsekreteraren för KSPI och ledande företrädare för metallfacket FSPM. De fackliga aktivisterna hölls fängslade i väntan på rättegång. Efter ett domstoldbeslut i november 2016 frikändes och frisläpptes dock samtliga aktivister. Den indonesiska fackföreningsrörelsen firade utslaget och beskrev det som en stor "seger" för den indonesiska fackföreningsrörelsen.

Fackliga organisationer

Fackliga centralorganisationer: KSPSI, KSPI, KSBSI med flera. Två organisationer tillhör Internationella fackliga samorganisationen: KSPI och KSBSI.

Mats Wingborg, uppdaterat 2016