Kamerun

Kamerun var länge en enpartistat. Utvecklingen mot demokrati har gått långsamt. Landet har en relativt väl utbyggd industri. Kränkningar av de fackliga rättigheterna är vanligt förekommande.

Historia

I slutet av 1800-talet ockuperades Kamerun av tyskarna. Efter första världskriget delades Kamerun mellan Frankrike och Storbritannien. Den franska delen av landet blev självständig 1960. Efter en folkomröstning 1961 fördes den norra delen av den brittiska zonen till Nigeria medan den södra delen slogs samman med Kamerun.

1966 proklamerades Kamerun som en enpartistat och tre år senare slogs även de fackliga organisationerna ihop och blev en del av stats- och regeringsmakten.

Statsskick och politik

Paul Biya har varit Kameruns president sedan 1982. Från 90-talets början har landet formell demokrati med flera partier. Trots omfattande kravaller antog parlamentet 2008 en förändring av författningen som innebär att president Biya skulle kunna ställa upp för ytterligare en mandatperiod 2011 och även 2016. I ett kritiserat presidentval i oktober 2011 fick Paul Biya 78% av rösterna. I det första valet till en nyinrättad senat april 2013 stärkte regeringspartiet Kamerunska folkets demokratiska samling (RDPC) sin makt ytterligare, men gick tillbaka något i valen till nationalförsamlingen i september.

2015 startade ett militärt samarbete med Nigeria och flera andra stater för att bekämpa terroriströrelsen Boko Haram som blivit ett allt större hot också i Kamerun.

Ekonomi

I Kamerun finns förutom jordbruket en relativt välutvecklad industri. 2013 löstes en gränstvist med Nigeria och Kamerun som gjorde att Kamerun fick full suveränitet över en oljerik halvö. 2016 kritiserades Kamerun för att exportera virke från miljöskyddad skog.

Den fackliga situationen

I början av 1990-talet bröt fackföreningsrörelsen med regimen och proklamerade sig som en obunden fackföreningsrörelse. Enligt landets arbetsmarknadslagar har anställda rätt att bilda och ansluta sig till fackliga organisationer och rätt att förhandla om kollektivavtal. Myndigheterna har trots detta vägrat registrera de offentligt anställdas fackförbund. Kränkningar av fackliga rättigheter är vanligt förekommande. Både Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS och Organization of African Trade Union Unity, OATUU har upprepade gånger protesterat mot regeringens inblandning i fackliga angelägenheter. 2016 har protesterna mot kinesiska företag i landet lett till flera strejker.

Fackliga organisationer

Confédération Syndicale des Travailleurs du Cameroun (CSTC). CSTC som har 150 000 medlemmar förlamades länge av en intern maktkamp som till stor del provocerats fram av regeringen som aktivt stött den ena sidan i konflikten. 2011splittrades organisationen och Confédération des Syndicale Autonomes du Cameroun, CSAC , som nu har 75 000 medlemmar, bildades. Utöver dessa två finns ytterligare  två centralorganisationer, Unions des Syndicats Libres du Cameroon, USCL med 50 000 medlemmar och Centrale Syndicale du Secteur Public du Cameroun med 60 000 medlemmar.

Dessa fyra är alla anslutna till IFS. 

2015 stämdes ett svenskt skogsbolag Skogsnicke AB för att ha lockat arbetare från Kamerun till Sverige på falska premisser.

Uppdaterad december 2016
Kjell Kampe
För mer information, kontakta:
Union to Union