Kina

I Kina, världens folkrikaste land, har den ekonomiska omvandlingen varit snabb, bland annat har antalet utländska företag i landet ökat lavinartat. En positiv sida av förändringen är en hög ekonomisk tillväxt och minskad fattigdom. Däremot sker inte motsvarande förändringar på det politiska planet. Fackföreningsrörelsen är fortfarande kontrollerad av staten.

Historia

Den som reser i Kinas kustområden möter ofelbart människor som stolt berättar att de skaffat kylskåp, tv, moped och har råd att besöka läkare. De jämför sina egna livsvillkor med hur livet varit för deras föräldrar eller mor- och farföräldrar. De tidigare generationerna skulle ha häpnat om de för 30 år sedan vetat vad deras barnbarn nu har råd att konsumera.

Den minskade fattigdomen och den ekonomiska tillväxten i Kina är frukten av genomgripande förändringar av ekonomin. Redan i slutet av 1970-talet inleddes en grundläggande omläggning av jordbrukspolitiken. De gamla kollektivjordbruken avskaffades. I stället fick varje familj bruka en egen jordlott och en friare prissättning infördes. Nästa steg i den nya politiken blev en snabb öppning mot omvärlden, i syfte att få in utländska investerare i landet. Till en början gällde fick de utländska företagen endast investera i de ekonomiska frizonerna, men så småningom vidgades friheten till att gälla hela landet. Ytterligare en förändring är ökad frihet för små privata företag.

Statsskick och politik

Det finns för närvarande inga tecken som tyder på att det kinesiska kommunistpartiet håller på att tappa sitt politiska maktmonopol. Sammanbrottet av Sovjetunionen har gjort Kinas ledare fast beslutna att bevara landets politiska struktur. Inom många dagspolitiska frågor tillåts visserligen en fri debatt. Det finns idag relativt oberoende grupper som bevakar miljöfrågor och jämställdhet. Men det är inte tillåtet att ifrågasätta kommunistpartiets makt och föreslå parlamentarism och flerpartisystem.

En allvarlig försämring av relationerna med omvärlden uppkom efter krossandet av demokratirörelsen sommaren 1989. Flera stater inledde sanktioner mot Kina i protest mot övergreppen. I dag har alla sanktioner upphört och det råder snarast tävlan om att komma in på den kinesiska marknaden så snabbt som möjligt.

Vid kommunistpartiets kongress 2012 skedde ett skifte av flera ledande företrädare inom statsledning och kommunistparti. Nummer ett i maktordningen är numera kommunistpartiets generalsekreterare Xi Jinping. Den näst mäktigaste personen i landet är den nya premiärministern Li Keqiang. Ett central slagord är att uppnå ”harmoni”. Med den försäkran vill statsledningen försöka lugna de människor som är upprörda över de ökade inkomstklyftorna.

Ekonomi

Den marknadsinriktade politiken, som bär den tidigare ledaren Deng Xiaopings signum, har också varit tydligt exportinriktad. I dag är Kina en av världens största mottagare av utländska investeringar. De utländska företagens betydelse för sysselsättningen ska emellertid inte överdrivas. Av Kinas samlade arbetskraft på drygt 650 miljoner människor är det endast knappt tio miljoner som är anställda i utländska företag. Även om Kinas ekonomiska politik gentemot omvärlden blivit öppnare – särskilt i och med medlemskapet i WTO (World Trade Organisation) – återstår fortfarande många hinder. För att lyckas i det kinesiska näringslivet krävs ofta goda personliga kontakter med ledande politiker och personer inom staten.

Tillväxten i Kina har varit snabbare än i exempelvis Indien som också avreglerat ekonomin och liberaliserat handeln. En förklaring den större kinesiska framgången kan vara skillnaden i utgångsläge, bland annat när det gäller utbildningsnivå. I Indien är hälften av de vuxna analfabeter, medan analfabetismen i Kina i stort sett är utrotad. En annan skillnad mellan länderna är kvinnans ställning, där arbetslivet i Kina varit mer öppet för kvinnor. Under våren 2014 rapporterade medierna dock om en viss nedgång av den ekonomiska tillväxten, den är dock fortfarande hög i Kina jämfört med de flesta andra länder.

I Kina finns fortfarande mellan 100 och 170 miljoner fattiga människor beroende på vilken fattigdomsgräns man utgår ifrån. Nästan alla av Kinas absolut fattiga finns på landsbygden. Tillväxten har varit snabbare där, men fattigdomen var å andra sidan större redan i utgångsläget. 1978 var inkomsterna på landsbygden ungefär en fjärdedel av städernas. I dag motsvarar inkomsterna på landsbygden en tredjedel av inkomsterna i städerna. I Kina har den ekonomiska tillväxten varit så snabb att den absoluta fattigdomen kunnat minska samtidigt som de ekonomiska klyftorna inom landet vidgats med våldsam fart. Före marknadsreformerna var Kina ett av världens mest jämlika länder, nu är ojämlikheten större än i Indien och på nivå med Latinamerika.

För de anställda skiljer sig arbetsvillkoren drastiskt mellan de statliga företagen och de privata. I en statlig anställning ingår subventionerad sjukvård och medicin, pension och ofta också ett understött boende. Vid en privatisering försvinner samtliga dessa förmåner och anställningsvillkoren luckras upp. Särskilt i de nordöstra delarna av landet, där basen finns för den traditionella tunga industrin, har det skett dramatiska nedskärningar på statliga företag. I flera fall har massavskedandena lett till omfattande protester och i vissa fall även militanta revolter.

Under 2015 beslutade det styrande Kommunistpartiet ett den så kallade ettbarnspolitiken ska upphöra. Det blir möjligt för alla par att ha två barn, även för familjer i städer där den tidigare policyn tillämpades särskilt strikt.

Den fackliga situationen

Enligt den kinesiska konstitutionen råder ”organisationsfrihet” i landet. I realiteten är alla organisationer som hotar att spela en självständig roll antingen hårt kontrollerade eller förbjudna. Det gäller också den fackliga rörelsen. Den enda organisation som tillåts att arbeta öppet är All-China Federation of Trade Unions, ACFTU. Ledningen för ACFTU utses i realiteten av det kinesiska kommunistpartiet. Enligt ett beslut vid kommunistpartiets ska ACFTU:s uppgift vara att ”mobilisera arbetare för landets utveckling”, den underförstådda betydelsen är att facket inte ska ta strid mot arbetsgivare för att försöka förbättra löner och arbetsvillkor. En liknande formulering finns i ACFTU:s egen konstitution, där det fastslås att organisationens uppgift är att utgöra en ”bro mellan kommunistpartiet och den arbetande massan”.

ACFTU-förbunden är i huvudsak uppbyggda efter industriförbundsprincipen, med en fackförening för varje arbetsplats. Anställda på utländska företag i Kina har rätt att bilda fackliga organisationer, under förutsättning att de ansluts till ACFTU. Samtidigt saknar ACFTU erfarenheter av fackligt arbete på privatägda företag. Trots myndigheternas ogillande har dock antalet strejker ökat kraftigt de senaste åren. Särskilt har arbetarnas stridbarhet ökat i de ekonomiskt expansiva områdena i södra Kina. När strejker uppstått har ACFTU:s roll varit att försöka motivera de anställda att återgå till arbetet. ACFTU har inte rätt att uppmana till strejk.

Flera försök har gjorts för att bilda oberoende fackliga organisationer vid sidan av ACFTU. En av dessa organisationer, Arbetarnas Autonoma Federation, AAF, uppstod som en del av den demokratirörelse som växte fram i Beijing våren 1989. Efter massakern på Himmelska Fridens torg i juni förbjöds AAF och organisationens grundare Han Dongfang sattes i fängelse.

I några fall har medlemmar och lokala fackföreningar inom ACFTU agerat på tvärs mot kommunistpartiet. Framför allt i nordöstra Kina, i det så kallade rostbältet, har arbetare protesterat mot stora nedskärningar och att arbetslösa anställda inte fått något avgångsvederlag. I samtliga fall har sådana protester slagits ned med hård repression av den kinesiska staten och de som ansetts vara ledare för protesterna har fängslats. Det mest välkända fallet är fängslandet av de lokala ACFTU-företrädarna Yao Fuxin och Xiao Yunling i staden Liaoyang 2002. I det fallet vände sig de demonstrerande arbetarna mot att anställda förvägrades pensioner och sjukvård i samband med en drastisk neddragning samtidigt som företagets direktör roffade åt sig av företagets vinster. Xiao Yunling blev frisläppt 2008. Yao Fuxin släpptes allvarligt sjuk ur fängelset i mars 2009.

Även i andra delar av Kina har strejker blivit vanligare. Särskilt omfattande är strejkerna i Guangdong provinsen i södra Kina. Bara kring Pärlflodens delta, som är ett av landets mest industrialiserade områden, inleds en ny strejk varje dag. Missnöjet gäller nedskärningar och låga löner. Flera av strejkerna har skett vid anläggningar som drivs av stora transnationella företag eller vid viktiga leverantörsföretag. Strejkerna vid Hondas fabrik och vid Foxconn, som bland annat är leverantör åt Apple, har skapat stor uppmärksamhet i omvärlden, särskilt på grund av arbetare begått självmord i protest mot företagsledningens oförsonliga hållning. Oroligheterna i Guangdongprovinsen har tvingat regeringen till stora eftergifter, bland annat i form av kraftigt höjda minimilöner och en stärkt förhandlingsrätt inom ramen för den gamla fackliga strukturen ACFTU.

ACFTU har svårt att finna en roll på de utländska företagen och svårt att motivera arbetskraften att organisera sig, vilket lett till ett drastiskt medlemsras för. Detta har banat väg för en ny lagstiftning som gör fackliga organisationer obligatoriska på alla företag. Även vid de utländska företagen i landet måste det i dag finnas lokal facklig verksamhet inom ramen för ACFTU. Om inte de anställda tar initiativet till organiseringen åligger det arbetsgivaren att se till att de blir organiserade. I realiteten är emellertid den fackliga verksamheten fortfarande svag vid de utländska företagen. Många anställda är inte ens medvetna om att de är medlemmar av en facklig organisation

I Guangdong provinsen i södra Kina finns också embryon till autonoma organisationer för de anställda. En av de mesta kända är Chinese Working Women Network (CWWN). Men därutöver finns flera andra NGO:s och nätverk. Deras strategi är framför allt att fungera som juridiska rådgivare för anställda som råkat illa ut. I den strävan försöker de använda den rådande kinesiska lagstiftningen. Trots denna till synes harmlösa inställning har dessa rättscenter flera gånger attackerats av säkerhetspolis, lokaler har förstörts och ledande företrädare gripits. Under senare år har myndigheterna skärpt repression mot dessa oberoende organisationer. Bara i staden Shenzhen har nio ”arbetar-NGO:s” tvingats att stänga sina kontor.

Både för de arbetare som försöker utveckla autonoma organisationer och de som använder ACFTU som bas för förhandlingar och påtryckningar spelar internet en växande roll. Regeringens ambition att kontrollera och censurera internet har långt ifrån lyckats. Tvärtom sprids information om konflikter och strejker snabbt till arbetaraktivister i hela landet.

I Hongkong finns även tidskriften och radiokanalen ”China Labour”, som leds av den tidigare fängslade Han Dongfang. Hans mission i dag är framför allt att samla uppgifter om ”illegala” arbetsmarknadskonflikter i Kina och genom radiosändningar sprida informationen vidare i landet. Under senare år Han Dongfangs position förskjutits något. Han har öppnat dörren för att i viss mån samarbeta med kinesiska myndigheter för att försöka utveckla kollektivavtal i Kina.

I Kina finns drygt 160 miljoner inre migrantarbetare som fortfarande är skrivna i den provins där de är födda. Enligt den kinesiska folkbokföringen, det så kallade hukou-systemet, är det komplicerat att registrera sig på en ny plats. Konsekvensen har blivit att migrantarbetarna är avskurna från stora delar av den offentliga välfärden. Migrantarbetarna har blivit en andraklassens medborgare. Den senaste tidens avtagande ekonomiska tillväxt har också lett till att allt fler migrantarbetare blivit arbetslösa. Enligt officiell statistik från 2012 saknar 5,5 miljoner migrantarbetare ett jobb. De är hänvisade till att hitta försörjning inom den informella ekonomin. Eftersom den kinesiska fackföreningsrörelsen kontrolleras av stat och kommunistparti har den svenska fackföreningsrörelsen varit restriktiv med kontakter. Samtidigt finns allt fler svenska företag etablerade i Kina och några svenska förbund anser att det är angeläget med lokala kontakter med de fackliga klubbarna på dessa företag i Kina.

Fackliga organisationer

All-China Federation of Trade Unions (ACFTU). Facklig organisation kontrollerad av staten.

Fackliga hemsidor:

www.acftu.org.cn (Kinas statligt kontrollerade fackföreningsrörelse.)

www.china-labour.org.hk (En oberoende facklig grupp i Hong Kong som bevakar fackliga rättigheter i Kina.)

Mats Wingborg, uppdaterat 2017