Kongo (Brazzaville)

Kongo Brazzaville blev självständigt från Frankrike 1960. Fram till 1991 var landet en marxistisk enpartistat. Därefter har det politiska läget varit konstant oroligt. Oljetillgångar har möjliggjort storskaliga utvecklingsprojekt. Fackföreningsrörelsen är djupt splittrad och de fackliga rättigheterna kränks ständigt.

Historia

1967 grep  Denis Sassou-Nguesso makten genom i en statskupp och landet blev en marxistisk diktatur till 1991.Efter ett kort inbördeskrig 1997 återtog Denis Sassou-Nguesso makten med hjälp av angolanska trupper. 1998 bröt det på nytt ut strider. Den ekonomiska krisen har bidragit till den politiska oro som präglat landet. 

Statsskick och politik

Denis Sassou-Nguesso valdes till president 2002 och omvaldes 2009. De hårt kritiserade valen bojkottades av flera viktiga oppositionspartier. I parlamentsvalen 2012 minskade majoriteten för presidentens parti Kongolesiska arbetarpartiet, PCT något men man behöll makten. Inför presidentvalet 2016 ändrades författningen i en kritiserad folkomröstning 2015 så att Denis Sassou-Nguesso kan ställa upp för ytterligare en mandatperiod. Folkomröstningen föregicks av stora demonstrationer.

Ekonomi

Olja har ersatt timmer som främsta exportvara. Timmerindustrin har drabbats hårt av den ekonomiska krisen och sjunkande oljepriser har inneburit nya problem. En ny järnmalmsgruva togs i drift 2013. Jordbruket är gravt misskött och landet måste importera livsmedel. Kongo är ett av de hårdast skuldsatta länderna och beroende av bistånd, men många givare har dragit ner på biståndet. Oroligheterna i grannlandet Demokratiska republiken Kongo (Kinshasa) och Centralafrikanska republiken har medfört att man tvingats ta emot ett stort antal flyktingar. 2009 blev ett kontroversiellt avtal klart som innebar att 200 000 hektar mark skulle arrenderas i 30 år av sydafrikanska odlare. Förhoppningarna var att det skulle öka tillgången på mat och innebära kunskapsöverföring.

Den fackliga situationen

Under kommunisttiden tvingades de fackliga organisationerna inordna sig i en av regimen godkänd facklig centralorganisation Confédération Syndicale Congolaise (CSC), men genom flera politiska strejker under 1990-talet bröt sig CSC loss från beroendet och bidrog starkt till en demokratisering av landet.  

Rätten att strejka finns inskriven i arbetsmarknadslagarna. De senaste åren har präglats av strejker med krav att regeringen ska uppfylla sina löften. 2015 strejkade lärare och statstjänstemän. Avskedanden p.g.a. facklig verksamhet är inte ovanligt.
Den fackliga splittringen har blivit ett argument för myndigheterna att ignorera facket.

Fackliga organisationer

Utöver CSC som 2014 hade 36391 medlemmar finns idag ytterligare två centralorganisationer: Confédération Syndicale des Travailleurs du Congo (CSTC) med 49 799 och Confédération des Syndicats Libres et Autonomes du Congo (COSYLAC) med 19 000 medlemmar.

COSYLAC organiserar främst offentliganställda och har engagerat sig mycket i kampen mot de omfattande privatiseringarna. CSC, CSTC och COSYLAC är anslutna till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS.