Kongo (Brazzaville)

Kongo Brazzaville blev självständigt från Frankrike 1960. Fram till 1991 var landet en marxistisk enpartistat. Därefter har det politiska läget varit konstant oroligt. Oljetillgångar har möjliggjort storskaliga utvecklingsprojekt. Fackföreningsrörelsen är djupt splittrad och de fackliga rättigheterna kränks ständigt.

Historia

Sedan den marxistiska diktaturen föll 1991 har den politiska situationen varit orolig. Efter ett kort inbördeskrig 1997 återtog den förre marxistiske presidenten Denis Sassou-Nguesso makten med hjälp av angolanska trupper. Den politiska instabiliteten hänger också nära samman med landets ekonomiska kris och det geografiska läget mellan andra länder i kris (Demokratiska republiken Kongo och Centralafrikanska republiken).

Statsskick och politik

Denis Sassou-Nguesso valdes till president 2002 och omvaldes 2009. De hårt kritiserade valen har bojkottats av flera viktiga oppositionspartier. I parlamentsvalen juli 2012 minskade majoriteten för presidentens parti Kongolesiska arbetarpartiet, PCT något men man behöll makten. Inför presidentvalet 2016 ändrades författningen i en kritiserad folkomröstning i december 2015 så att Denis Sassou-Nguesso kunde ställa upp för ytterligare en mandatperiod. Han segrade i ett val som kritiserats av bl.a. EU. PCT befäste sin majoritet i parlamentsvalen i juli 2017.

Ekonomi

Olja har ersatt timmer som främsta exportvara. Timmerindustrin har drabbats hårt av den ekonomiska krisen och sjunkande oljepriser har inneburit nya problem. En ny järnmalmsgruva togs i drift 2013. Jordbruket är gravt misskött och landet måste importera livsmedel. Kongo är ett av de hårdast skuldsatta länderna och beroende av bistånd, men många givare har dragit ner på biståndet. Oroligheterna i grannlandet Demokratiska republiken Kongo (Kinshasa) och Centralafrikanska republiken har medfört att man tvingats ta emot ett stort antal flyktingar. Genom ett kontroversielltavtal har  200 000 hektar mark arrenderats ut  på 30 år till sydafrikanska odlare. Förhoppningarna är att det ska öka tillgången på mat och innebära kunskapsöverföring.

Den fackliga situationen

Under kommunisttiden tvingades de fackliga organisationerna inordna sig i en av regimen godkänd facklig centralorganisation Confédération Syndicale Congolaise (CSC), men genom flera politiska strejker under 1990-talet bröt sig CSC loss från beroendet och bidrog starkt till en demokratisering av landet.  

Rätten att strejka finns inskriven i arbetsmarknadslagarna. De senaste åren har präglats av strejker med krav att regeringen ska uppfylla sina löften.  Avskedanden p.g.a. facklig verksamhet är inte ovanligt.
Den fackliga splittringen har blivit ett argument för myndigheterna att ignorera facket.

Fackliga organisationer

Utöver CSC som 2014 hade 36391 medlemmar finns idag ytterligare två  centralorganisationer:  Confédération Syndicale des Travailleurs du Congo (CSTC) med 49 799 och Confédération des Syndicats Libres et Autonomes du Congo (COSYLAC) med 19 000 medlemmar.

COSYLAC organiserar främst offentliganställda och har engagerat sig mycket i kampen mot de omfattande privatiseringarna. CSC, CSTC och COSYLAC är anslutna till Världsfacket, ITUC.

Uppdaterad januari 2018: Kjell Kampe

För mer information, kontakta: Union to Union