Kongo, Demokratiska Republiken

Belgiska Kongo blev fritt 1 juli 1960. Efter att diktatorn Mobutu störtats 1997 har landet härjats av inbördeskrig. Landet har enorma naturrikedomar. Den fackliga rörelsen är mycket splittrad. Tre organisationer är anslutna till världsfacket ITUC och viss facklig verksamhet bedrivs.

Historia

Direkt efter självständigheten utbröt oroligheter då den kopparrika sydligaste provinsen Katanga försökte bryta sig loss. FN-trupper ingrep på premiärminister Patrice Lumumbas begäran. Genom en statskupp 1965 grep Mobutu makten och styrde sedan landet som envåldshärskare i mer än tre decennier. 1997 tvingades han lämna ifrån sig makten efter en ”antiMobuturevolution”. Hela 2000-talet har präglats av inbördeskrig där rebellgrupper med stöd från olika grannländer har stridit mot varandra och armén.

Statsskick och politik

Kongo är formellt republik med stark presidentmakt. Presidenten Joseph Kabila, som ersatte sin far som mördades 2001, omvaldes 2006 och i starkt kritiserade val också 2011. En ny vallag som skulle gjort det möjligt att skjuta upp presidentvalet till 2018 antogs i januari 2015. Under 2015 och 2016 genomförs många aktioner, bl.a. en politiskt organiserad generalstrejk, i protest mot att valen ska skjutas upp. Den katolska kyrkan lyckas i januari 2017 få oppositionen och regeringen att komma överens om att valen ska genomföras under året.

Striderna i framför allt östra Kongo har präglat landet. Rebellgrupper har kontrollerat flera mineralrika områden och kan finansiera sin verksamhet på det sättet. 2013 besegrade armén och FN-styrkan MONUSCO den största rebellgruppen M 23 och situationen har sedan dess stabiliserades något. Flera terrordåd har dock genomförts och läget är fortsatt mycket oroligt.

Ekonomi

I landet finns enorma naturrikedomar men inbördeskriget och vanskötsel har raserat ekonomin, men en viss förbättring har skett de senaste åren. Stora delar av statsskulden avskrevs 2010.

Den fackliga situationen

Trots situationen i landet bedrivs facklig verksamhet. Facken har också börjat organisera den informella sektorn, bl.a. marknadskvinnorna i Kinshasa. Facklig utbildning bedrivs, bl.a. med svenskt bistånd. Arbetet mot HIV/AIDS är också en prioriterad verksamhet.

I de utländska gruvbolagen motarbetas all facklig verksamhet. Det finns flera rapporter om att fackligt aktiva avskedats, arresterats och torterats.

2015 genomförde CSC (se nedan) en kampanj för att motverka våld mot kvinnor. 2015 kunde också transportfacket med stöd av i ITF, Internationella Transportfederationen, genomdriva att få medverka i de diskussioner som pågår om privatisering av vitala delar av transportväsendet.

Fackliga organisationer

1951 trotsade en grupp afrikanska arbetare förbudet mot fackföreningar och Union Nationale des Travailleurs du Congo, UNTC bildades. Länge var organisationen en integrerad del av enpartisystemet, men sedan början av 1990-talet har en rad olika politiska partier startat egna fackliga organisationer. Ekonomiskt stöd utifrån har stärkt fackföreningsrörelsen, men också bidragit till att vidmakthålla den fackliga splittringen.
 
Tre centralorganisationer är anslutna till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS:
-
Confédération Démocratique du Travail (CDT) 51,000 medlemmar
- Confédération Syndicale du Congo (CSC) 390 105 medlemmar
- Union Nationale des Travailleurs du Congo (UNTC) 51,000 medlemmar

Uppdaterad januari 2017: Kjell Kampe

För mer information, kontakta: Union to Union