Pakistan

Historia

Slutet av 1990-talet var en dramatisk period för Pakistan med tilltagande social fragmentering och etniska motsättningar. De inre spänningarna spädde på landets ekonomiska problem.

Under slutet av decenniet halverades den ekonomiska tillväxten och de utländska investeringarna blev allt mer ovanliga. I oktober 1999 genomförde general Parvaiz Musharraf en militär kupp och störtade den lagligt valda regeringen. Militärkuppen ledde till skarpa protester i omvärlden.

De stora protesterna i Pakistan uteblev dock, förmodligen beroende på det djupa missnöjet med den tidigare regeringen.
Parvaiz Musharraf stödde länge talibanregimen i Afghanistan. Men efter attentatet mot World Trade Center den 11 september 2001 och USA:s efterföljande bombningar av Afghanistan genomförde Musharraf en politisk u-sväng.

Han tog hastigt avstånd från talibanerna och uttalade istället sitt stöd för USA:s krigföring. Samtidigt finns en växande inhemsk opinion i Pakistan som önskar en islamistisk radikalisering och är missnöjd med presidentens pro-västliga attityd.

Under slutet av 2007 återvände den tidigare premiärministern Benazir Bhutto till landet för att utmana Musharraf i de planerade valen. Men den 27 december mördades Bhutto i staden Rawalpindi. Efter mordet utlystes en period av undantagstillstånd.

Statsskick och politik

Pakistan har en feodal struktur där militären, storgodsägare och klanledare har en stark makt. Folkliga organisationer, inklusive fackföreningar, har inte mycket att säga till om.

Parlamentet består av ett tvåkammarsystem, där ledamöterna till överhuset väljs direkt av provinsförsamlingarna, medan ledamöterna till underhuset (Nationalförsamlingen) väljs enligt majoritetssystemet, vilket gör det svårare för små partier att få platser.

Partipolitiken i landet domineras av Pakistans folkparti och det konservativa Pakistanska muslimska förbundet (PML-N), som stöttas av militären. Vid det senaste valet i maj 2013 fick PML-N en egen majoritet i Nationalförsamlingen. Till ny premiärminister utsågs Mohammed Nawaz Sharif och till ny president Mamnoon Hussain. Nästa politiska val kommer att hållas 2018.

Ekonomi

Under de senaste åren har ekonomin växt obetydligt. Samtidigt ökar befolkningen hastigt, vilket leder till en tilltagande fattigdom. För 15 år sedan levde knappt 20 procent av befolkningen under fattigdomsnivån, den andelen är nu 40 procent.

Pakistan är ett jordbruksland, hälften av arbetskraften utgörs av småbönder. Mer än 25 procent av jorden ägs av en procent av jordägarna. Den viktigaste jordbruksprodukten är vete.

Bomullsodlingarna är också av stor betydelse eftersom de ger råvaror till den ekonomiskt viktiga textil- och mattindustrin. Endast 17 procent av arbetskraften har en formell anställning, inom den offentliga eller privata sektorn

Den fackliga situationen

I Pakistan finns omkring 8 000 lokala fackföreningar, dessa organisationer kan besluta om de ska tillhöra en centralorganisation. I dag är knappt fem procent av landets arbetskraft fackligt organiserad. Men eftersom arbetskraften består av 50 miljoner människor betyder det ändå att facket är en stor folkrörelse.

En fråga som vållat återkommande strider mellan regeringen och flera av landets fackliga organisationer är planerna på att privatisera statliga företag och naturtillgångar. De fackliga företrädarna har i regel motsatt sig privatiseringarna, främst av rädsla för att många jobb ska försvinna efter hårda rationaliseringar.

Kvinnorna har en mycket svag ställning på arbetsmarknaden. Ofta uppmanas de att inte skaffa sig ett jobb. De kvinnor som arbetar diskrimineras systematiskt och har långt lägre löner än män.

I Pakistan har regeringen fastställt minimilöner för olika branscher. Lönerna sätts vanligen utifrån denna gräns. Syftet med minimilönerna är att utgöra ett golv för lönenivåerna, men i realiteten fungerar de som ett tak för lönerna.

För en arbetare är minimilönen kring 7 000 rupees i månaden, vilket motsvarar ungefär 600 kronor. Men många arbetsgivare betalar inte ens ut minimilönerna. Då måste facket slåss för att arbetsgivarna åtminstone ska följa lagen.

Barnarbete är vanligt i Pakistan. Enligt ILO (International Labour Organisation) finns 3,6 miljoner barnarbetare mellan 5 och 14 år. 2,5 miljoner personer i Pakistan är tvångsarbetare, en vanlig form är skuldslaveri. Anställda inom exempelvis tegelbruk har skulder till arbetsgivaren som de genom sitt arbete tvingas att betala tillbaka så länge de lever.

Fackliga organisationer

Det existerar idag ett flertal fackliga centralorganisationer, varav två tillhör Internationella Fackliga Samorganisationen (IFS): All-Pakistan Federation of Trade Union Congress (APFTUC) och Pakistan Workers’ Federation (PWF).

Den största centralorganisationen är dock Pakistan Workers’ Confederation (PWC), med tio betydelsefulla medlemsförbund. Den bildades 1995 när åtta fackliga rörelser gick samman. Sammantaget organiserar PWC två procent av arbetskraften.

Flera av landets fackliga strukturer är starkt politiserade, två står långt till vänster och en är högerinriktad. Därutöver finns två centralorganisationer med en utpräglat en religiös framtoning, en är muslimsk och en kristen. I delstaten Baluchistan finns en facklig struktur med namnet Civil Secretariat Employees Association (CSEA). Flera av ledarna för CSEA har blivit fängslade och torterade.

Anslutningen till fackliga organisationer har successivt sjunkit, den viktigaste orsaken är svårigheten för lokala fackklubbar att överleva i samband med att företag har privatiserats.

Mats Wingborg, uppdaterat 2015