Papua Nya Guinea

Papua Nya Guinea är ett bergigt jordbruksland. Landet är en parlamentarisk demokrati men som erkänner den brittiska monarken som sin statschef. Papua Nya Guinea är känt för sina många etniska grupper. I landet talas över 850 olika språk. Landets enda fackliga centralorganisation, Papua New Guinea Trade Union Congress (PNGTUC).

Historia

Det har levt människor på Papua Nya Guinea i 60 000 år, men fortfarande vet man ganska lite om landets äldre historia. De första europeiska kolonisatörerna anlände till landet under 1500-talet. Under 1880-talet var den norra delen av landet en tyska koloni, men under första världskriget ockuperades området av Australien. År 1975 blev Papua Nya Guinea självständigt från Australien och blev ett samväldesrike, det vill säga en del av den organisation som tidigare kallades Brittiska samväldet. 

Statsskick och politik

De politiska partierna på Papua Nya Guinea bygger i liten utsträckning på politiska ideologier, utan snarare på klaner och partiledarnas personliga framtoning. Det finns en stark lokal och regional maktstruktur, med bland annat 19 provinsregeringar.

Den nuvarande premiärministern Peter O'Neill representerar det dominerande partiet People's National Congress (PNC). Under senare år har PNC präglats av hårda motsättningar och flera tidigare ledarpersoner har blivit utmanövrerade. En annan väsentlig uppgift för regeringen är att sanera landets ekonomi. En central inrikespolitisk fråga gäller ön Bougainvilles ställning. En lokal befrielserörelse - Bouganivilles revolutionära armé, BRA - kräver att den lilla ön i den nordöstra delen av landet ska bli en självständig stat. 

BRA fick tidigare militärt stöd från Salomonöarna, vilket ledde till en öppen militär konflikt mellan Papua Nya Guinea och Salmonöarna. Efter regimskiftet på Salomonöarna har stödet till BRA trappats ned, vilket har förbättrat relationerna med Papua Nya Guinea. 

Ekonomi

Papua Nya Guinea tillhör de fattigaste länderna i Asien. Medellivslängden är 10 år läge än i den indonesiska delen av ön Guinea. En huvuddel av befolkningen försörjer sig på familjejordbruk. Efter en viss ekonomisk utveckling under 1980-talet drabbades landet av en kraftig ekonomisk tillbakagång under 1990-talet, främst beroende på stängningen av koppargruvan på den omstridda ön Bougainville och en minskning av exporten av livsmedelsprodukter. 

Ekonomiskt är Papua Nya Guinea starkt beroende av ett antal råvaror. Viktigaste exportprodukterna är trävaror, timmer och koppar. Förädlingsindustrin är svagt utvecklad.

Den fackliga situationen

Landets lagstiftning är starkt antifacklig. Enligt den så kallade säkerhetslagen kan människor arresteras om de hotar den ”allmänna säkerheten”. Polisen har oinskränkt makt att arrestera personer utan åtal och hålla kvar dem i förvar utan rättegång. Anklagade personer måste själva bevisa att de är oskyldiga för att släppas. Den fackliga rörelsen har kritiserat lagstiftningen och hävdat att den är ett hot mot demokratin. Staten intervenerar också i det fackliga arbetet genom att öppet ifrågasätta fackliga stridsåtgärder. De delar av lagen som skyddar fackliga rättigheter efterlevs inte i praktiken.

Papua New Guinea Trade Union Congress (PNGTUC) har 30 medlemsförbund och 60 000 enskilda medlemmar. PNGTUC har kontakt med Internationella Fackliga Samorganisationen (IFS), men är inte medlem i någon global facklig sammanslutning. Flera förbund, bland annat för lärare och offentliganställda, står utanför centralorganisationen. Fackföreningsrörelsen spelar en liten roll i samhällslivet, regeringen har emellertid utlovat ett större fackligt inflytande.

Fackliga organisationer

Landets enda fackliga rörelse är Papua New Guinea Trade Union Congress (PNGTUC).

Mats Wingborg, uppdaterad 2017