Ryssland

Ryssland har genomgått en grundläggande demokratisering, samtidigt kritiseras president Putin för att använda alltmer metoder för att styra landet. Den största fackliga rörelsen är en reformerad fortsättning på den gamla "kommunistiska" fackliga strukturen.

Efter upplösningen av Sovjetunionen inleddes en snabba omdaning av ekonomin. Den gamla planekonomin ersattes av marknadsstyrning och många av de gamla statliga företagen privatiserades eller lades ner. Sovjetunionens sammanbrott innebar en demokratisk seger. I dag utses politiska ledare i Ryssland genom allmänna val.

De snabba förändringarna har samtidigt givit upphov till ett socialt förfall med utbrytarrepubliker, korruption och maffia, vilda strejker, politiskt och ekonomiskt kaos. På tio år har medellivslängden sjunkit med mer än sju år. Orsakerna till den försämrade hälsan är många: en försämrad miljö, undermålig hälsovård, ekonomisk utarmning, sociala ojämlikheter och politiskt sönderfall. Ekonomin för den enskilde har försämrats. Sedan 1990 har reallönerna sjunkit med två tredjedelar. Tidigare hade människor mer pengar, men det fanns få varor att köpa. I dag är fler människor fattiga, men butikerna är fulla av varor. 1990 levde två procent av de ryska familjerna under fattigdomsstrecket. I dag är motsvarande siffra 30 procent. Cirka 50 miljoner ryska medborgare lever på mindre än 500 kronor i månaden. Bland de nyfattiga finns större delen av landets 800 000 offentliganställda.

Den ryska befolkningens hälsonivå föll kraftigt under 1990-talet. Barnadödligheten är för närvarande fem gånger högre än i Västeuropa. För fattiga grupper leder en kombination av dålig kost och brist på vård och medicin till försämrade inkomster och ytterligare sjukdom. Bristerna i sjukvården och de stora regionala skillnaderna i välfärden bidrar till sociala klyftor som kan få destabiliserande effekter på hela samhället.

Efter att Vladimir Putin tog över presidentskapet i mars 2000 efter Boris Jeltsin förändrades den politiska kursen. Putins politik går ut på att ta en fastare kontroll över Ryssland och över regioner inom landet som eftersträvar ökad självständighet.

År 2008 valdes Dimitrij Medvedev till ny president, Putin utsågs till premiärminister. Under 2012 återinträdde emellertid Putin som president, istället blev Medvedev premiärminister. Kritiker menar att Putin driver en alltför auktoritär politik och använder påtryckningar för att kontrollera landets medier.

I mars 2014 införlivades Krim och staden Sevastopol i Ryssland, dessförinnan hade dessa områden tillhört Ukraina. EU kritiserade i skarpa ordalag Ryssland för att med militära medel utvidga landets gränser.

 

Fackföreningsrörelsen

Fackföreningsrörelsen har förändrats under tumultartade former efter sammanbrottet av Sovjetunionen. Trots den snabba omorganiseringen och reformeringen av de gamla fackliga strukturerna finns fortfarande en utbredd folklig misstänksamhet mot fackföreningsrörelsen.
Fackföreningarna förknippas ofta med det gamla Sovjetsystemet.

Den ryska fackföreningsrörelsen har en lång historia. Redan år 1895 bildades den första fackföreningsrörelsen i S:t Petersburg. 1905 blev den fackliga rörelsen mer aktiv och började engagera sig för kortare arbetstider. Men Lenin menade att det inte behövdes några fackföreningar och de avskaffades temporärt. Under Stalin-epoken uppstod facket igen och fick namnet AUCCTU, All-Union Central Council of Trade Unions. Fram till mitten av 1980-talet var fackföreningsrörelsen enhetlig. Splittring på politisk grund var otillåten, det fanns inte heller någon organisatorisk uppdelning mellan arbetare och tjänstemän. AUCCTU var starkt involverat i arbetsmiljöarbetet, inom organisationen fanns fyra miljoner skyddsombud. Vidare stod AUCCTU för de anställdas rekreation, bland annat ägde rörelsen 16 000 sanatorier och vilohem, en verksamhet som i dag i stort sett är avvecklad. Fackföreningsrörelsen hade vidare det administrativa ansvaret för flera socialförsäkringar. Däremot fick facket inget inflytande över lönebildningen, som helt dikterades av staten. Under hela denna period gick facket helt i makthavarnas ledband. Ofta hade fackets och partiets funktionärer rum bredvid varandra i samma byggnader.

Efter den sovjetiska kommunismens sammanbrott blev den fackliga situationen förvirrad. Den gamla reformerade fackföreningsrörelsen konkurrerade med en rad nya alternativa organisationer. Därtill rådde en påtaglig politisk osäkerhet, många fackliga organisationer bytte i rask takt uppfattningar och ideologier i jakten efter nya allianser och ekonomiskt stöd från väst. Den enda fackliga landsorganisationen av betydelse är för närvarande det reformerade FNPR (Federationen av oberoende ryska fackföreningar). För närvarande redovisar FNPR att man har knappt 29 miljoner medlemmar, uppdelade på 42 medlemsförbund. Det innebär i sin tur att FNPR är den i särklass största medlemmen inom den fackliga internationalen ITUC (International Trade Union Confederation). Exempelvis är FNPR mer än fyra gånger fler medlemmar än den amerikanska fackföreningsrörelsen AFL-CIO. Om FNPR utnyttjar sin position kommer man därför att kunna få ett starkt inflytande inom på det internationella planet. Hittills har rörelsen dock varit inåtvänd och knappt alls utnyttjat sin numerära styrka för att påverka den internationella fackliga rörelsen.

Inom FNPR existerar olika politiska falanger. Majoriteten försöker för närvarande att upprätthålla goda kontakter med president Vladimir Putin, strategin att ha goda förbindelser med den rådande politiska makten är av gammalt ryskt datum. Innan Putin blev president var det dock många som ansåg att hans politik var anti-facklig. FNPRs Lantarbetarförbundet var mest extrem i sin kritik och stödde den kommunistiske ledaren Gennadi Zyuganov i presidentvalet.

Vid sidan av FNPR finns två andra fackliga centralorganisationer som tillhör ITUC: Konfederationen av arbetare i Ryssland (KTR) och Ryska Konfederationen för arbetare (VKT). Både KTR och VKT är organisationer som bildats efter Sovjetunionens fall. VKT har redovisar omkring 1,3 medlemmar, organisationens starkaste fäste är gruvstaden Norilsk. KTR har cirka 1,2 miljoner medlemmar inom framför allt transport, hamnar, flyget etc.

VKT och KTR fick ett omfattande amerikanskt stöd under uppbyggnadsskedet. Från amerikansk horisont trodde man vid den tidpunkten att den gamla fackliga strukturen helt skulle falla sönder och att det därför var logiskt att stödja nybildade organisationer. Det amerikanska perspektivet visade sig dock vara felaktigt. Det är den reformerade fackliga rörelsen, FNPR, som i dag dominerar den fackliga scenen.

VKT och KTR har endast inflytande över vissa segment av arbetslivet. VKT organiserar många inom transportsektorn och KTR inom gruvsektorn. Politiskt har VKT närmat sig FNPR, medan KTR försöker behålla distansen till "fackföreningsrörelsens politiska centrum", som FNPR kallar sig själva. Problemet för både VKT och KTR är att de måste bibehålla en viss oenighet med FNPR – i annat fall har ju de två centralorganisationerna inget existensberättigande.

Även den Oberoende ryska fackliga centralorganisationen (SOTSPROF) har ansökt om medlemskap i FFI – men inte blivit antagen. Orsaken är SOTSPROFs bristfälliga medlemsstatistik, det saknas trovärdiga uppgifter om hur stor organisationen är. SOTSPROF representerar högeroppositionen inom fackföreningsrörelsen. Inledningsvis profilerade sig SOTSPROF genom sitt stöd till Boris Jeltsin. Organisationen har sedermera fått allt sämre rykte, bland annat därför av att man tagit emot pengar från fascistiska fackföreningar i Italien.

ZASITA är en facklig sammanslutning med bas bland kolgruvearbetare. Den fackliga sammanslutningen har med framgång drivit upp lönerna för sina medlemmar. I och med att landets starka beroende av kolenergi har kolgruvearbetarna en stark förhandlingsposition. Både stat och privata arbetsgivare har tvingats till reträtt.

2001 bildades APATIT, Associationen för fackföreningar på Pan-nationella och transnationella företag, en organisation som har arbetsgivarrepresentanter på flera ledande poster. De fackliga organisationerna hävdar att APATIT är en gul fackförening och fruktar att den ska locka över medlemmar från de genuina fackliga organisationerna. Ordföranden i APATIT, Anatolii Yashchenko, har deklarerat att man är missnöjda med hur FNPR företrätt fackföreningar verksamma i företag med "big capital".

Mats Wingborg, 2014