Singapore

Formellt sett är Singapore en demokrati. I realiteten befinner sig landet i en gråzon mellan demokrati och diktatur. Sedan slutet av 1950-talet har Peoples Action Party (PAP) styrt landet. Det finns bara en tillåten fackföreningsrörelse.

År 2004 togs premiärministerposten över av Lee Hsien Loong. Han har behållit makten sedan dess. Regimen lämnar inte mycket utrymme för den politiska oppositionen. Vid flera tillfällen har oppositionsledaren Chee Soon gripits, bland annat därför att har hållit politiska tal utan tillstånd.

Singapores slutna politiska system har dock inte varit en ekonomisk hämsko. Singapore är tvärtom det framgångsrikaste av Sydostasiens så kallade tigerekonomier. BNP per capita har för länge sedan passerat nivån i Sverige. Särskilt framgångsrik är landets inom kemi- och elektronikindustri. Under de senaste åren finns dock vissa tendenser till att företag flyttar från Singapore till Malaysia, där lönerna är betydligt lägre.

Singapore National Trades Union Congress (NTUC) är den enda tillåtna fackliga centralorganisationen. NTUC, är knutet till statsapparaten och fungerar närmast som en avdelning av arbetsmarknadsdepartementet. Exempelvis måste landets premiärminister godkänna valet av ordförande i NTUC. De fackliga rättigheterna är också inskränkta. Anställda inom offentlig förvaltning och "särskilt" reglerade områden är förbjudna att organisera sig fackligt. Lokala fackföreningar måste ansöka om registrering hos myndigheterna. Rätten att sluta kollektivavtal är begränsad. Slutna avtal ska godkännas av en särskild domstol. Avtalen kan hävas om de anses strida mot allmänna intressen. Den hårda statliga kontrollen av fackföreningsrörelsen har förhindrat framväxten av oberoende organisationer. Det finns inga rapporter om att strejker förekommit under det senaste årtiondet.

NTUC redovisar att man har 60 anslutna förbund och 838 000 enskilda medlemmar. NTUC är anslutet till Internationella Fackliga Samorganisationen (IFS).

Mats Wingborg, uppdaterat 2016