Sri Lanka

Sri Lanka blev självständigt 1948, då fick de brittiska kolonisatörerna lämna landet. 1972 bytte landet namn från Ceylon till Sri Lanka. Majoriteten av befolkningen består av singaleser, varav de flesta är buddister, men i landet finns också en tamilsk minoritet, varav huvudparten är hinduer. 

Historia

Sri Lanka blev självständigt 1948, då fick de brittiska kolonisatörerna lämna landet. 1972 bytte landet namn från Ceylon till Sri Lanka. Majoriteten av befolkningen består av singaleser, varav de flesta är buddister, men i landet finns också en tamilsk minoritet, varav huvudparten är hinduer. I mitten av 1970-talet bildades en väpnad tamilsk självständighetsorganisation, de tamilska tigrarna LTTE. 2009 besegrade regeringsstyrkor definitivt de tamilska tigrarna. Den militära offensiven slog hårt mot civilbefolkningen, 20 000 människor dödades och många tamiler drevs på flykt. Fortfarande finns stora flyktingläger med tamiler som tidigare levde i de områden som kontrollerades av LTTE.

Statsskick och politik

Två år försenat genomfördes ett presidentval i januari 2015. Maithripala Sirisena erhöll drygt 51 procent av rösterna och utsågs till ny president. Sirisena har tidigare varit generalsekreterare i Sri Lankas Frihetsparti, ett gruppering som kombinerar en progressiv ekonomisk politik med en nationalistisk kulturpolitik. Den förlorande presidentkandidaten var den tidigare presidenten Mahinda Rajapaksa. Han representerar det andra stora politiska blocket, Förenade folkfronten. Även Rajapaksa förordar en starkt nationalistisk politik och har sin politiska bas bland buddistiska fundamentalister.  

Ekonomi

Sri Lanka har haft en lång period av hög ekonomisk tillväxt. I landet finns en omfattande textilindustri. Andra viktiga exportvaror är te och elektronik. Sri Lanka är också ett stort turistland.

Den fackliga situationen

Sri Lankas fackföreningar brukar delas in i tre grupper – fackliga organisationer för offentliganställda, de partilojala fackföreningarna och de oberoende. Sammantaget finns cirka 1 500 fackföreningar, varav de flesta tillhör någon av centralorganisationerna.

Inom många av de gamla partilojala fackliga organisationerna är den inre demokratin bristfällig. Äldre ledare tillåter inte att unga krafter utmanar deras positioner. De nya oberoende fackföreningarna är samtidigt för små för att på allvar kunna konkurrera med de gamla fackliga strukturerna. Nya och oberoende fackföreningar finns bland annat inom delar av tillverkningsindustrin, inom bank- och utbildningssektorn och i de ekonomiska frizonena.

En ny vital facklig rörelse är FTZ&GSEU (Free Trade Zones & General Services Emploees Union) som under 2004 växte sig stark i landets största ekonomiska frizon Katunayake. Förbundet har därefter spritt sig till ytterligare frizoner. I frizonen Biyagama rådde länge en facklig konflikt vid Trelleborgs anläggning. Men konflikten är över, företaget har erkänt fackklubben och parterna har slutit kollektivavtal.

Fyra fackliga rörelser i landet är medlemmar i Internationella Fackliga Samorganisationen (IFS): National Trade Union Federation (NTUF), Ceylon Workers’ Congress (CWC), National Workers’ Congress (NWC) och Sri Lanka Nidahas Sevaka Sangamaya (SNSS). CWC har sin bas bland de indiska tamilerna i tedistrikten och uppträder både som fack och parti.

En nybildad facklig centralorganisation är Sri Lanka Trade Union Congress (STUC), ett av medlemsförbunden är FTZ&GSEU. Det är dock oklart hur STUC kommer att utvecklas. STUC idé är att samla privatanställda och offentliganställda i samma fackliga centralorganisation, något som inte är tillåtet idag.

NTUF redovisar för närvarande 400 000 och CWC 190 000 medlemmar. De två övriga IFS-medlemmarna är betydligt mindre. STUC har inte deklarerat hur många medlemmar man har.

Fackliga organisationer

Ceylon Workers' Congress (CWC) tillhör IFS. Därutöver finns ett antal mindre centralorganisationer och flera självständiga förbund.

Mats Wingborg, uppdaterat 2016