Sydsudan

Efter decennier av krig, lång fredsprocess och slutligen en folkomröstning utropades Sydsudan som självständig stat den 9 juli 2011. Landet är extremt fattigt, saknar nästan helt infrastruktur och har många inre konflikter. Den största tillgången är stora oljefyndigheter. Facklig verksamhet bedrivs endast i ringa utsträckning.

Historia

Ända sedan Sudans självständighet 1956 har landet plågats av oroligheter och inbördeskrig mellan de muslimska och arabiska folkgrupperna i norr och de svarta och kristna i söder. Efter en komplicerad process med många problem kunde en folkomröstning genomföras i Sydsudan i januari 2011. Resultatet blev en förkrossande seger för självständighet och den 9 juli 2011 utropades Sydsudan som självständig stat och blev FN:s 193:e medlem.

Statsskick och politik

Många problem kvarstår i förhållandet till Sudan; gränsen är oklar och man är bl.a. oenig om till vilket land den oljerika provinsen Abyei ska höra.

2013-15 rådde i det närmaste ett inbördeskrig där olika fraktioner av den tidigare befrielsearmén stod mot varandra. Från slutet av 2015 råder dock en bräcklig fred efter många internationella påtryckningar. 

Enligt författningen ska minst 25 procent av ministerposterns, tjänsterna i myndigheter och offentliga företag gå till kvinnor. Sydsudan är republik med starkt presidentstyre. Den tidigare befrielserörelsen SPLM (Sudan People's Liberation Movement) har nu omvandlats till parti och dominerar politiken totalt. Parlamentet har två kamrar; den lagstiftande församlingen och delstaternas råd. Fram till å 2014 ska parlamentet bestå av dem som valdes 2010. I april 2010 hölls presidentval som vanns av SPLM:s kandidat Salva Kiir, med 93 procent av rösterna. Mandatperioden är 4 år och presidenten kan omväljas obegränsat antal gånger. Alla val har dock skjutits fram till 2018 p.g.a. inbördeskriget.

Sydsudan är en av få stater i Afrika som formellt förbjudit barnaga. Rättsväsendet har dock enorma brister.

Ekonomi

Det nya landet brottas med enorma problem. Ekonomin är lagd i ruiner efter det långa kriget och helt beroende av bidrag. Största bidragsgivarna är Storbritannien, Nederländerna, USA och Norge. Avtal med Kina om stora investeringar har också träffats. Infrastrukturen är outvecklad (totalt 60 km asfalterade vägar vid självständigheten). De flesta försörjer sig på jordbruk. Sydsudan saknar kust och det mesta av oljeexporten måste gå via Sudan. På längre sikt planeras en oljeledning genom Kenya. De sjunkande oljepriserna har medfört nya problem.

Landet har också potentiellt mycket bördig mark. Vita Nilen, vars vatten kan bli en tillgång i kontakterna med Sudan och Egypten i framtiden, formar norr om huvudstaden ett av jordens största våtmarksområden.

I mars 2016 blev Sydsudan medlem i den östafrikanska ekonomiska gemenskapen.

Den fackliga situationen

Normal facklig verksamhet kan inte bedrivas, men visst organiserat fackligt arbete finns. Bl.a. hotade hälsoarbetarnas fack med strejk 2014för bättre villkor.

Fackliga organisationer

En facklig centralorganisation Workers Trade Union Federation – Southern Sudan har inrättats, men det är oklart hur den fungerar. Initiativ för att få bukt med de grövsta formerna av barnarbete har tagits av lokala yrkesorganisationer. 2013 gjorde man en överenskommelse med Sudans fackliga centralorganisation om samarbete, bl.a. för att lösa problem med de många sydsudaneser som arbetar i Sudan.

Uppdaterad mars 2016: Kjell Kampe       

För mer information, kontakta:  Union to Union