Turkiet

Turkiet är en euroasiatisk enhetsstat och republik. Av OECD-staterna är Turkiet det fattigaste. Välståndet i Turkiet är dessutom mycket ojämnt fördelat. Det råder djupa klassklyftor, men kanske ännu större klyftor mellan stad och landsbygd. 

Historia

Freden i Lausanne 1923 ledde till att den nyligen bildade Republiken Turkiet fick ett internationellt erkännande. Mustafa Kemal blev republikens förste president. Han genomförde en rad reformer för att omvandla det tidigare islamska sultanatet till en modern stat.

Statsskick och politik

I det politiska valet i november 2015 fick Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) egen majoritet i parlamentet. Av parlamentets 550 platser fick AKP 317. Valet har dock fått internationell kritik på grund att förtryck av den politiska oppositionen och inskränkt pressfrihet. Valutgången har inneburit att Turkiets president, Recep Tayyip Erdogan, som tillhör AKP, fått en ännu starkare position.

I de sydöstra delarna av Turkiet råder starka spänningar mellan regeringsstyrkor och kurdiska organisationer, främst Kurdistans Arbetarparti (PKK). Regeringsstyrkor har gått brutalt fram och "rensat" flera byar på invånare. De anti-terroristlagar som skapats för att förhindra "kurdiska attentat" gäller emellertid inte bara i sydöst utan i hela landet. Lagarna används också för att kväsa alla former av opposition. I synnerhet råder en hård repression mot "obekväma" journalister. Den kurdiska delen av Turkiet är en del av det område som brukar kallas Kurdistan. Hela Kurdistan omfattar också delar av Iran, Irak och Syrien. I Kurdistan bor sammantaget 25 miljoner kurder, men den största gruppen, 12,3 miljoner, bor i Turkiet. Därefter kommer Iran med 7 miljoner kurder och sedan Irak med 4,5 miljoner.

Turkiet hör till de länder som tagit emot flest flyktingar från Syrien. För närvarande lever omkring två miljoner syriska flyktingar i Turkiet. Många av dessa lever i ett ”ingemansland” och har svårt att klara sin försörjning. När besparingarna tagit slut återstår oftast att konkurrera om dåligt betalda svartjobb.

I mars 2016 initierade Tysklands förbundskansler Angela Merkel ett avtal mellan EU och Turkiet. Avtalet innebär att flykting som illegalt kommer in i EU från Turkiet ska en skickas tillbaka till Turkiet. I utbyte ska EU ge ekonomiskt stöd till flyktingläger i Turkiet och ta emot fler kovtflyktingar. I uppgörelsen ingick även att turkiska medborgare ska få visumfrihet till EU, förutsatt att ett antal ytterligare villkor blir uppfyllda. 

En central politisk fråga i Turkiet är ett eventuellt framtida medlemskap i EU. Inom landets politiska ledning finns ett starkt önskemål om att få ansluta sig till EU. I Sveriges riksdag finns ett brett stöd till stöd för ett turkiskt medlemskap. I andra EU-länder är frågan mer kontroversiell.

Ekonomi

Hälften av arbetskraften i Turkiet arbetar inom jordbruket. Men den turkiska staten har främst satsat på att utveckla industrin. Flera basindustrier är statsägda. Den turkiska ekonomin står för närvarande inför djupa problem. För att förbättra ekonomin har regeringen drivit igenom ett omfattande privatiseringsprogram med målet att sälja en tredjedel av de statliga företagen. Privatiseringspolitiken har mött hårt fackligt motstånd.

Den fackliga situationen

Landets största fackliga centralorganisation är Türk-is med drygt 800 000 medlemmar. De största medlemsförbunden är textilarbetareförbundet, vägarbetareförbundet och metallarbetareförbundet. Türk-is, som är den äldsta av de fackliga organisationerna, har anklagats för att vara alltför lojal med staten och arbetsgivarna. Försvarare av Türk-is hävdar att det finns olika falanger inom organisationen och att vissa förbund fungerar som genuina fackföreningar.

Näst störst är den muslimskt inriktade fackliga rörelsen Hak-is. Hak-is, grundades i mitten av 70-talet som ett muslimskt orienterat alternativ till de två andra organisationerna. Enligt egna uppgifter har organisationen omkring 340 000 medlemmar. De största medlemsförbunden organiserar skogsarbetare, träindustriarbetare, livsmedelsarbetare och textilarbetare. Hak-is organiserar också många lantbrukare.

Centralorganisationen DISK var den starka kraften under det fackliga uppsvinget under slutet av 70-talet. Efter militärkuppen i september 1980 blev DISK förbjudet, organisationens finanser beslagtagna och 264 av organisationens ledare fick fängelsestraff. Först 1991 blev DISK åter lagligt. DISK är en betydligt mer radikal organisation än Türk-is, i ledningen för DISK finns en rad personer med nära band till det socialdemokratiska partiet CHP. Organisatoriskt är DISK starkast bland pappersarbetare, bankanställda, kommunalanställda och inom hotell- och turism. För närvarande redovisar DISK att man har omkring 30 000 medlemmar.

KESK, som endast organiserar offentliganställda, uppger att man har omkring 300 000 medlemmar.

Türk-is, DISK, Hak-is och KESK är alla medlemmar av Internationella Fackliga Samorganisationen (IFS). Samtliga fyra organisationer är också medlemmar av Europafacket (EFS).

Fackliga organisationer

Det finns fyra fackliga landsorganisationer i Turkiet: Türk-is, DISK, Hak-Is och KESK som organiserar offentliganställda. 

Mats Wingborg, uppdaterat 2016