Uganda

Uganda blev självståndigt från Storbritannien 1962. Landet var då ett av Afrikas mest välmående, men vanstyre och diktatur raserade ekonomin. Uganda har återhämtat sig men regimen är auktoritär och president Museveni för en aggressiv utrikespolitik. Facklig verksamhet är hårt reglerad. Det finns två fackliga centralorganisationer varav en NOTU, National Organization of Trade Unions är anslutet till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS.

Historia

Genom fördrag som gav särskilda privilegier till ett av de fyra kungadömena och dess ledare lyckades britterna få kontroll över området som 1894 blev en brittisk koloni. Privilegierna fanns kvar ända fram till självständigheten. Bomull och kaffe introducerades som ”cash crops” och många arbetare och handelsmän förflyttades från Indien. Uganda kan ses som ett skolexempel på de konsekvenser det brittiska systemet att "söndra och härska" fört med sig; när den brittiska kontrollen släppt har motsättningarna kommit i dagen och lett till förödande konflikter.

1971 tog arméchefen Idi Amin makten i en kupp. Alla israeler och människor av indisk härkomst utvisades ur landet 1972. Ekonomin kollapsade snabbt och när Amin förlorade det folkliga stödet utbröt ett skräckvälde med mord på oliktänkande. 1978 ledde den kritiska situationen till myteri i armén. Amin försökte avleda uppmärksamheten genom att invadera Tanzania som med egen armé och ugandiska rebeller kunde störta Amin 1979. En orolig tid följde men 1986 segrade The National Resistance Movement (NRM), med Yowerri Museveni som ledare.

Statsskick och politik

Endast ett parti "öppet för alla ugandier" tilläts och ett system för lokal styrning som skulle ge inflytande till alla byar infördes. Museveni vann presidentvalen 2006 och 2011. Regimen har utvecklats i auktoritär riktning och förföljelser och fängslande av oppositionella har blivit alltmer vanligt.

Kriget i norra delen av landet mot den fundamentalistiska kristna gerillagruppen Lord’s Resistance Arm, LRA har pågått i större eller mindre omfattning sedan 2002. LRA har försvagats och utgör inte längre ett lika stort hot. En ny terroriststämplad organisation Allied Democratic Forces-NALU utgör nu ett större hot. Utrikespolitiskt har Uganda under Museveni fört en aktiv, för att inte säga aggressiv, politik och stött rebeller i Kenya, Demokratiska republiken Kongo och skickat trupper till Sydsudan. 

Uganda är hårt drabbat av AIDS men spridningen har minskat.

Ekonomi

Vid självständigheten 1962 hade Uganda en väl utvecklad ekonomi, baserad på jordbruk med utbyggd hälsovård och ett fungerande utbildningssystem, men ekonomin raserades totalt under Idi Amin. Landet har återhämtat sig och IMF har berömt Uganda för sitt sätt att sköta sin ekonomi, men nedskärningarna i den offentliga sektorn ökat arbetslösheten och det militära engagemanget utomlands har tärt hårt på ekonomin. Uganda tillhör dock från 2009 inte längre gruppen av ”least developed countries”.

Den fackliga situationen

Regeringens uppfattning är att facklig verksamhet är tillåten, på villkor att fackföreningsrörelsen inte blandar sig i politiska angelägenheter. Under de senaste åren har facken inom flera sektorer upplevt ökande problem med att erkännas av arbetsgivarna, speciellt inom textil, järnvägs och hotellbranscherna. Endast ett av 16 textilföretag där facket har mer än de erforderliga 50% av de anställda som medlemmar har erkänt facket. Vid privatiseringar har avtal slutits mellan Finansdepartementet och de nya ägarna som tillåtit massavskedanden och totalt negligerat fackliga aspekter och krav.

Facken i Burundi, Djibouti, Etiopien, Kenya, Rwanda, Tanzania och Uganda samarbetar för att garantera fackliga rättigheter i den gemensamma Östafrikanska marknaden.

Fackliga aktioner förekommer; flera grupper strejkade under 2015 p.g.a. uteblivna löner, Världsbankens stöd till privatisering av utbildningar mötte också starka protester.

Fackliga organisationer

Det finns idag två fackliga centralorganisationer:

NOTU, National Organization of Trade Unions med 23 förbund och 146 000 medlemmar är anslutet till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS. NOTU var tidigare nära knutet till regeringen men är nu oberoende och kritiserar ofta makten.

Confederation of Free Trade Unions (COFTU). COFTU anklagar NOTU för att inte försvara arbetarnas villkor tillräckligt aktivt.