Västsahara

Västsahara ockuperas av Marocko som i många år lyckats förhindra att den folkomröstning som FN beslutat om kan genomföras. Ökenområdet saknar stora naturtillgångar. En stor del av befolkningen är nomader. Normal facklig verksamhet är inte möjlig.

Historia

1885 tilldelades Spanien Västsahara vid Berlinkonferensen, men först 1958 lyckades spanjorerna slå ner det sahariska motståndet. När Spanien till sist övergav Västsahara, vid Francos fall, styckades landet upp och huvuddelen ockuperades av Marocko, en mindre del i söder annekterades av Mauretanien.

Under 1960-talet växte motståndet mot ockupationen och 1973 bildades Frente Polisario. Med Polisarios bildande inleddes också den väpnade kampen för nationellt oberoende.

1978 lämnade Mauretanien södra delen av landet som då ockuperades av Marocko. Parallellt med att Polisario vuxit i styrka har Marocko avdelat allt större militära enheter för att möta befrielsearmén. De militära striderna har tvingat 150 000 västsaharier på flykt, de flesta till flyktingläger i sydvästra Algeriet, där också Polisarios högkvarter är beläget.

1991 inleddes en vapenvila. Planen var att det skulle hållas en FN-övervakad folkomröstning bland västsaharierna om vilket land de ville tillhöra. De politiska låsningarna kring en folkomröstning har förhindrat att folkomröstningen genomförts. Diskussionen gäller vilka som ska få delta.

Afrikanska unionen har erkänt Västsahara, vilket haft till följd att Marocko valt att formellt stå utanför AU.

2009 ställde sig den socialdemokratiska kongressen  i Sverige bakom kravet på att erkänna Västsahara, men regeringen har sedan inte erkänt landet. 

Statsskick och politik

Flyktinglägren i Algeriet lyder inte under algerisk lag utan styrs av Polisario som fungerar som en exilregering. Polisario har också kontroll över delar av Västsaharas territorium utanför städerna.

2016 planerar FNs generalsekreterare Ban Ki-moon att besöka Västsahara.

Ekonomi

Utöver vissa fosfatfyndigheter har landet fiskrika vatten utanför kusten. Det kan också finnas olja där som gör området intressant. P.g.a. ökenklimatet måste det mesta av livsmedlen importeras. Befolkningen utanför städerna är nomader. Marocko kontrollerar handeln. Levnadsstandarden är betydligt lägre än i Marocko, men i de ockuperade delarna har Marocko investerat i bl.a. infrastruktur.

De flesta sahariska arbetare är i tjänst hos ockupationsmakten. Lönen är extremt låg. Värst uppges förtrycket vara för de som arbetar vid fosfatbolaget Fos Bucraa. Majoriteten av kvinnorna är arbetslösa, men även bland männen ligger arbetslösheten på nära 50 procent.

Den fackliga situationen

Någon facklig aktivitet kan inte bedrivas på de ockuperade områdena. Hösten 2015 stoppade en delegation från Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS av de marockanska myndigheterna från att besöka de ockuperade områdena.

Fackliga organisationer

Det finns en facklig centralorganisation som arbetar i exil, Unión General de Trabajadores de Saguia el Hamra y Rio de Oro, UGTSARIO. UGTSARIO delar in landets anställda i fyra grupper: Arbetare på slagfältet, arbetare i de ockuperade områdena, arbetare som emigrerat och arbetare i befriade områden eller flyktingläger. UGTSARIO organiserar anställda inom alla dessa grupper. 

UGTSARIO är i det närmaste en gren av den västsahariska befrielseorganisationen Polisario. Organisationen är inte ansluten till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS men har observationsstatus och är ansluten till Organization of African Trade Union Unity, OATUU. 

2015 utlovade NLC i Nigeria att aktivt stödja UGTSARIO och kampen för självständighet. 

Uppdaterad mars 2016: Kjell Kampe

För mer information, kontakta: Union to Union