Vem stöttar de som arbetar i Kongos gruvor?

Foto: Lina Karlsson/Union to Union

Opinion: I Kongos-Kinshasas koboltgruvor arbetar barn och vuxna under livsfarliga förhållanden. Kobolten används sedan i produkter vi använder. På vem ligger ansvaret för bra arbetsvillkor? Vem stödjer de som arbetar i gruvorna?

I ett djuplodande reportage (AB 21/1-18) från Kongos-Kinshasas koboltgruvor beskrivs barns livsfarliga jobb: de bär sten till en lön på mellan 10 och 20 kronor om dagen. De berättar om hur de inte längre går i skolan och hur äldre, alkoholiserade män trakasserar dem och stjäl stenarna barnen slitit för att hitta.

Många är också rädda för den farliga metallen kobolt som stenarna innehåller. Mätningar visar över hundra gånger högre halter än vad de svenska gränsvärdena tillåter, och kan innebära nerv- och hjärtsjukdomar.

Bilderna och videoklippen från de smutsiga gruvorna skär rakt genom bruset, genom våra telefoner och skärmar, och in i hjärtat: kobolten som utvinns i Kongo används i just de tekniska prylar som vi använder varje dag. Vi påminns om vår konsumtions effekter.

Angeläget att granska
Historierna från Kongo  sätter fingret på hur angeläget det är att granska hur företag lever upp till schysta villkor och mänskliga rättigheter i alla led. Teknikjättarna uppger till Aftonbladet att de följer upp sina leverantörsled (vissa refererar till organisationen OECD:s hållbarhetskrav, andra säger att de bidrar till den ekonomiska utvecklingen i produktionsländer så som Kongo-Kinshasa). Men vem granskar att det verkligen stämmer?

I programmet Studio Ett i Sveriges Radio (22/1-18), som följde upp Aftonbladets granskning, ställs också frågan – utan att få något tydligare svar: ”Är det ingen som gör något för att förbättra arbetstagarnas situation?”

Jo, vi i den globala, fackliga rörelsen! Faktum är att ett långsiktigt arbete, med stöd från den svenska och internationella fackföreningsrörelsen, pågått i många år.

Kongo och Sveriges gemensamma ansvar
Tillsammans stöttar vi bildandet av fria och demokratiska fackförbund. I ett konfliktfyllt land som Kongo-Kinshasa betyder det att arbetstagare har oss i ryggen i förhandlingar med multinationella gruvföretag, vilket inte bara gynnar arbetstagarnas säkerhet och villkor på arbetet utan också bidrar till hela samhällets utveckling.

Både Kongos och Sveriges regeringar måste ta ansvar för att mänskliga rättigheter i arbetslivet inte kränks. Sverige bör arbeta ännu tydligare för att stödet till granskningen av hur svenska företag respekterar mänskliga rättigheter kan stärkas.

Den så kallade nationella kontaktpunkten (NKP), stödjer och främjar OECDs riktlinjer genom trepartssamverkan. Men NKP:n har idag inte tillräckliga resurser för att kunna göra egna utredningar vid anmälningar om att svenska företag kränkt mänskliga rättigheter. Regeringen aviserade redan 2015 att NKP:n ska stärkas, men ännu har ingenting hänt.

Utred för lagstiftning
Det är tydligt att mer måste göras för att företag ska leva upp till hållbarhetskraven. Därför bör regeringen också utreda hur en lagstiftning om obligatoriska konsekvensanalyser ur mänskliga rättigheters perspektiv, så kallas human rights due diligence, skulle kunna se ut.

Ingen behöver längre tveka om det finns någon som gör något för att förbättra arbetstagarnas situation. Fackförbunden är en del av världens största folkrörelse, med över 202 miljoner medlemmar. Vi tar ansvar och stöttar på plats för att förbättra arbetsvillkoren och sätta stopp för livsfarlig gruvdrift.

Heidi Lampinen, program- och påverkanshandläggare, Union to Union